Ni läkare gjorde min älskade drogberoende
Debattören: Det är dags att ändra bilden av missbrukare som kloakstinkande monster
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2019-08-27 | Publicerad 2018-01-28
DEBATT. Många i Johanneshov klagar på beslutet att inrätta Stockholms andra sprututbyte i området. Det är inte särskilt uppseendeväckande att en stadsdel är ”för” ett initiativ ända tills det visade sig att initiativet skulle startas på deras gator.
Det hölls ett öppet möte i veckan med landstingspolitiker, läkare och privatpersoner, och argumenten var de vanliga: den tänkta lokalen är för nära förskolan, missbrukare är farliga, tänk om kanyler blir liggande på gatan.
Allt detta är naturligtvis problem som skulle vara desamma oavsett vart sprutbytet ligger. Johanneshov är inte den enda stadsdelen där det ligger förskolor. Kliniker för sprututbyte är något som hyllas av de allra flesta inom både psyk- och missbruksvården. Personligen tror jag att anledningen att den är kontroversiell är för att den bygger på grundantagandet att även missbrukare förtjänar ett värdigt liv.
Den första sprututbyteskliniken har nästan bara lett till bra saker. Den har inte lett till en epidemi av barn som sticker sig med sprutor de hittar liggande. Däremot har den inte gjort särskilt mycket för narkotikamissbruket i Sverige. Under 2015 hade vi den näst högsta narkotikadödligheten i EU, och den har minskat marginellt under 2016.
Den är för hög för att vi ska fortsätta se narkotikaberoende som de avloppsluktande monster som målas upp av motståndarna till sprututbytet. Narkotikaberoende personer är för många vid det här laget för att hemlösa och psyksjuka ska vara den enda målgruppen de finns bland.
Den jag älskar är narkotikaberoende, och hennes historia är inte unik eller ens särskilt ovanlig.
Hon har endometrios, vilket innebär att hon har ont hela tiden. Ibland haltar hon bara, ibland måste jag ringa en ambulans medan hon ligger i fosterställning på soffan och skriker. Det finns två mottagningar som faktiskt kan något om hennes sjukdom i hela Sverige, och de ligger i Stockholm respektive Uppsala, fem mil från där hon bor, och ingen av oss har körkort.
Vården där hon bor har löst hennes tillstånd genom att skriva ut Oxycontin. Det är en narkotikaklassad medicin med en bipackssedel lika lång som en Stephen King-roman, och den är en stor del av den enorma mängd utskrivna narkotika som i USA kallas för ”the opioid epidemic.”
Oxycontin tillhör också samma familj mediciner som en 21-årig man hade höga doser av i systemet när han dog i sommaren 2016.
21-åringen kämpade med sitt missbruk av illegala droger, men Oxycontin fick han helt lagligt via apoteket efter en ryggskada. Min älskade ville inte ha opiater för sina smärtor, men när hon protesterade hotade hennes läkare med att säga upp henne som patient, eftersom hon ”vägrade behandling” om hon inte tog medicinen.
Olika läkare har fortsatt skriva ut Oxycontin till henne genom åren, och det är enda hjälpen hon får för smärtan. Vid det här laget är hon helt beroende av den. Om hon försöker avgifta sig själv från dem så kommer smärtorna tillbaka, plus abstinensbesvär. Hon får ingen hjälp för att bli av med beroendet, eftersom hon bara tar de tabletter hon får utskrivna och därför inte kan ses som missbrukare. Och hon är i gott sällskap.
Enligt Socialstyrelsen fick lite drygt 750 000 vuxna opiater utskrivna under 2016. Precis som min älskade behövde de säkert opiaterna, åtminstone ett tag. Men vartenda ett av de recepten är ett möjligt beroende, som vården måste ta ansvar för.
De som protesterar mot sprututbytet hade inte haft något emot att ha vare sig mig eller min älskade i sina kvarter. Vi är städade, unga, vita tjejer. Vi är inte hemlösa och vi lämnar inga kanyler vid några förskolor.
Jag har stått med henne utanför apoteket vid centralen och väntat in tolvslaget, då vi kan ta ut ett nytt paket av hennes tabletter. Allt enligt konstens regler. Men vi är båda en del av ett mörkertal.
Jag har gett henne av mina lugnande, vilket är lagligt eftersom hon inte köper dem av mig. Jag har hållit henne i min famn medan hon skriker av smärta, under perioderna då läkarna spontant bestämmer sig för att vägra skriva ut nya tabletter utan att trappa ner hennes doser, men jag ser till att hon inte skriker så högt att det stör mina grannar.
Varken jag eller hon är ett hot. Men hon är beroende, och jag är medberoende, och det är en situation som är skapad – helt lagligt – via vården. Via klasskillnader inom vården, okunskap, ett totalt ointresse för sjukdomar som drabbar oss med en livmoder.
Den utbredda narkomanin i Sverige är ett misslyckande. Sprututbyte är ett steg i rätt riktning, men tills vi ser över det lagliga missbruket och beroendeproblematiken, det som går via vården, tänker jag inte fira någonting.
Sprutnarkomaner förtjänar att leva värdigt, och det gör min älskade – och alla de andra som lider med oss också.
Stella Hildén, styrelseordförande i föreningen Nog nu
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.