Min lillebror vill ta sitt liv – ingen bryr sig
Debattören: Hur länge ska Sverige titta på medan vår yngre generation går under?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-07-27
DEBATT. Min lillebror har försökt att ta sitt liv två gånger i år. Detta hände i mars. Efter att ha flyttat hemifrån där han dolt ett tablett- och cannabismissbruk som totalt hade eskalerat fann vi honom av en slump och med ren tur liggandes på golvet i sin lägenhet med knappt någon puls.
Kort efter att vårdpersonalen på akuten hade lyckats rädda livet på honom blev han inlagd på PIVA och efter dryga två veckor utsläppt. Samma dag fick han flytta hem till mina föräldrar som skulle kunna ha bättre uppsyn över honom.
Tyvärr så kom natten därpå nästa överdos. Med mängder av undangömda tabletter och alkohol gick vi nästan miste om honom. Igen. Och trots en ny heroisk insats på akuten så kunde psykiatrin därefter inte ta hand om honom. Det fanns liksom inget från deras sida som de kunde göra och ärendet skickades i stället till socialen.
Det blev snabbt ganska klart att min bror behövde komma in på en rehabiliteringsklinik. Socialen insåg allvaret i det hela och samtalade med psykiatrin där bägge parter kom fram till att en sluten rehabilitering var nödvändig.
Frågan var bara. Vem är det som ska betala för det? Veckorna gick och ingenting hände. Hemma satt vi och väntade på att något skulle ske. Mina föräldrar fick ta ledigt från sina jobb för att kunna ha uppsyn över sin yngsta son. Pengar som egentligen skulle komma från deras lön gick förlorade och vi började gå på knäna.
Det var först diskussion om att socialen och psykiatrin skulle dela på kostnaden för min lillebrors rehabilitering men efter alla veckor som blev till månaders väntan så fick vi reda på att psykiatrin inte skulle ombesörja något för min bror. Vår sista chans blev därför att Socialtjänsten skulle lösa detta.
Tyvärr har ingenting hänt. Vi är nu i juli månad och hela familjen går med en klump i magen. Min föräldrar vågar inte lämna min bror ensam utan uppsyn då den psykiska ohälsan är så påtaglig att vi är rädda att han kommer skada sig själv igen.
Semesterledigheten vi alla hade sett fram emot där vi hoppats kunna koppla av och ladda batterierna finns inte. Den ständiga oron över att något ska hända påverkar sömnen och vårt välmående i sig. Förlorad inkomst från jobb har lett till att våra föräldrar fått sälja sin ena bil för att ha råd att försörja sig.
Och tiden går… tick, tack, tick, tack. Vi sitter alla på spänn och hoppas att telefonen snart skall ringa där socialen berättar att de har ordnat ett boende åt min bror. Men ingenting sker. Vi ringer dit, frågar vad som händer, men får inget klart svar.
Jag som bor på en annan ort går ständigt nervös hemma. Jag är som ett nervvrak. Rädd att de ska ringa och säga att något hemskt har hänt. Hela situationen går ut över mina studier. Mitt liv. Jag är inte glad längre. Jag får mardrömmar där jag står på min brors begravning. Mina vänner frågar vad som har hänt. De ser att jag inte är okej.
Men jag orkar inte att berätta. Jag skäms. Jag skäms över den svenska psykiatriska sjukvården. Jag skäms över den så kallade välfärd som ska hjälpa till att ta hand om våra medborgare. När blev den svenska sjukvården så här? När slutade vårt samhälle ta hand om de som behöver dess hjälp allra mest?
Den psykiska ohälsan har bara ökat och ökat de senaste åren. Under 2017 avled totalt 1 182 personer som var 15 år eller äldre till följd av suicid i Sverige. Antal suicid per 100 000 invånare, suicidtalet, var 14 detta år. Av de avlidna var nästan två tredjedelar män enligt Folkhälsomyndigheten. Om tre år kan depression utgöra den största sjukdomsbördan i världen, enligt Världshälsoorganisationen (WHO).
Min bror är en fantastisk kille. Han har alltid varit glad. Omtänksam. Snäll. Alltid satt andra framför sig själv. Men på vägen gick något snett. Efter att på senare dagar hamnat i fel umgängeskrets i ett samhälle där droger flödar fritt på gatan och internet är det nu han som behöver hjälp.
Något av det mest tragiska är att han är inte ensam. Det finns tusentals ungdomar och unga vuxna i landet som är i samma sits som honom. Hur länge skall vi låta detta pågå? Hur länge skall vi behöva blunda för det som sker. Är det så här vi vill ha det Sverige?
Det lovas så oändligt mycket från regeringen, men ingenting sker. Vart tar alla pengar vägen? Varför läggs inte resurser på det som är viktigt? Hur länge ska vi stå och titta på medan vår yngre generation och landets framtid tar livet av sig?
Nej, Sverige. Detta fantastiska land som alltid funnits där för en. Det finns inte där längre. Det tycks inte finnas någon hjälp. Ett land som tidigare har velat hjälpa vänder oss i stället ryggen. Men än finns det hopp, och jag tycker att det är dags att göra något innan det är för sent.
Anders, 29 år
(Debattören skriver under pseudonym. Debattredaktionen känner till hans fullständiga identitet)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.