Vårt samhälle göder våldet mot kvinnorna
Debattören: Mannen kan göra nästan vad som helst – för kvinnan gäller det motsatta
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-03-26
DEBATT. Just nu kokar Sverige av ilska och beslutsamhet i kölvattnet av dokumentären om Josefin Nilsson. Krav på en dömd förövares avsked och många engagerade kommentarer i sociala media.
Det vi undrar är hur kraften och beslutsamheten som bär så många nu ska hålla ända till förändring.
En av de starkast förmedlade känslorna i dokumentären om Josefin Nilsson är hennes ensamhet. Bristen på stöd, bristen på upprättelse, bristen på konsekvenser för den man som utsatte henne för våld, hot och förnedring.
I vårt arbete med att stötta kvinnor och barn som utsatts för mäns våld är mötet med kvinnan centralt. Det är genom att se och bekräfta hennes upplevelser, att stötta utan att bestämma hur hon ska agera och genom att aldrig skuldbelägga henne, som våra kvinnojourer och tjejjourer har arbetet under de 35 år Roks har funnits.
Många kvinnor som vi möter kan efter att ha vistats på en jour gå vidare i sina liv. Vi är därför många som känner en kvinna eller ett (vuxet) barn som har bott på en jour utan att vi vet det, och utan att det går att se det på dem.
Andra kvinnor, som Josefin, blir märkta av mannens våld för livet. Fysiska skador eller psykiska ärr som inte läker. Detta förstärks därtill ofta av att utvecklingen för deras förövare inte sällan går i motsatt riktning. Den går uppåt.
Josefin Nilsson tvingades erfara hur den man som skadat henne tillfrågades i tv och av tidningar om sin tid som ”bad boy”. Uppdragen och uppskattningen fortsatte att komma.
Det är en form av uppvisad gränslöshet från samhällets sida som föder och göder våld. Det är också en form av gränslöshet som går igen när vi skapar uppfattningar och utrymmen kring vad det ska betyda att vara man respektive att vara kvinna.
När första slagen faller i en relation har mannen ofta sedan länge förminskat och tryckt ner kvinnan. Hon å sin sida går från att först i chock avkräva mannen ansvar för hans slag, till att när det upprepats över tid förflytta våldet bort från honom – han var trött, han hade en tråkig barndom.
Ytterligare ett steg i processen är att hon ser sig själv som del i det våld han utövar. Inte hela delen, men drömmen är att han genom att se henne och hennes vilja till förändring och hennes kärlek till honom ska ändra sig. Han ska bli den man hon önskar att han var.
Det här är menar vi ett nav i hur vi skapar kön i dagens samhälle: Mannen kan göra nästan vad som helst, och fortsatt ha hoppet stående omkring sig att det bor en fin kille där inne. För kvinnan gäller det motsatta; Hon är horan, fittan, ja grisfarmarfittan – vad hon än gör.
Ska vi stoppa mäns våld mot kvinnor är det nödvändigt att ha en förståelse av och en vokabulär för de här processerna. När killar och män utövar våld mot tjejer och kvinnor är det något annat än ”våld i nära relation”.
Det är en dans med tunga föreställningar om kön, vars slutpunkt mycket väl kan vara döden. Benämner vi inte dessa processer utelämnar vi kvinnor och tjejer med den skam samhälle och kultur lägger på dem.
Det är därför med oro Roks ser på hur ett könsneutralt språk bereder ut sig och formar politiken på området mäns våld mot kvinnor.
På Roks kvinnojourer möter våra jourkvinnor och jourtjejer våra stödsökande med kunskaper om våldet mekanismer och processer. Vi vet att det aldrig är ditt fel att han slår dig. Vi vet att det ändå är så otroligt lätt att känna så – och att hoppet om förändring kan leva i så många år.
Till en kvinnojour eller tjejjour kan du vända dig om du undrar om hoppet är värt det, eller om du bara vill prata om din relation. Precis som det är en process in i våldet kan det vara en process att ta sig ur det.
Jenny Westerstrand, ordförande Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.