Civilkurage kan stoppa våldet mot kvinnorna
Debattörerna: Var tredje vecka dödas en kvinna – vi måste agera nu
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2019-03-27 | Publicerad 2019-03-02
DEBATT Kvinnan som sitter mitt emot mig är blåslagen. Hon har röda märken runt sin hals och tårar i ögonen. Hon tittar upp på mig och säger ”han skulle haft ihjäl mig. Hade inte granntjejen ringt på, ringt på igen och ringt polisen så hade jag varit död nu, det vet jag. Den här gången skulle han haft ihjäl mig”.
Hon är inte ensam. Fortfarande dödas en kvinna var tredje vecka i Sverige och var fjärde kvinna utsätts för våld av en man någon gång i livet. Vart sjunde barn har minnen av att ha slagits av sina föräldrar. Förra veckan var fokus på de brottsutsatta. Men det är ett fokus vi måste ha varje vecka, året om och det startar nu.
Brottsofferforskning visar att utsatta för våld i sitt hem gör motstånd i förhållande till förväntad hjälp. Det betyder alltså att om jag vet att ingen kommer hjälpa mig, gör jag heller inte motstånd mot våldet. Jag gör så lite som möjligt och hoppas på att överleva.
Men det betyder också det motsatta. Att jag med vetskap om att någon kommer att agera och komma till undsättning, vågar jag göra motstånd.
Det motståndet som kan höras och uppfattas av andra kan sedan ge de så viktiga vittnesuppgifterna som innebär fler åtal och domar och framförallt kan det leda till att våldet upphör – OM vi vågar agera på de signaler vi hör och ser.
För det finns en metod för att få fler som upplever oro att agera. En metod som varken kräver fysisk styrka, kostsamma utbildningar eller särskild taktik. Metoden heter Huskurage. Den kräver däremot omsorg, omtanke och kurage.
Det handlar om att grannar som upplever oro för att barn eller vuxna far illa knackar på. Knackar på och berättar vad som gör en orolig. Och vid akut fara eller hot alltid ringer polisen i första hand. En bankning på dörren kan vara just det som får förövaren att sluta slå.
Att agera betyder inte att handgripligen ge sig in i ett handgemäng – det tror vi många skulle akta sig för – utan att agera med mänsklighet och omsorg om varandra genom att banka på en dörr, gå ihop fler om vi inte vill gå ensamma och ringa polisen.
Det innebär inte en risk att knacka på en grannes dörr och gå därifrån. Däremot innebär det en stor risk om vi fortsätter att sprida och gå på myter om både förövare och metoder.
Myt 1. Män som slår är våldsamma monster.
Sanning: För dom som utsätts så kan de absolut uppfattas så. Men i de allra flesta fall innebär de inte en gnutta risk för någon annan. Det är välartade, samarbetsvilliga och vänliga män. Det är din kollega, bror, lagkamrat och vän. Alla pojkar får lära sig som små att det är fegt och fult att slå en tjej. Ingen vuxen man vill heller bli förknippad med en kvinnomisshandlare. Inte ens de som regelbundet slår sin partner. I stället anser också de att just män som slår sina partners är en typ de aldrig skulle tolerera. Därför är också chansen stor att våldet upphör när risken att bli synad ökar.
Myt 2. Det är farligt att agera.
Sanning: Oftast är det helt och hållet ofarligt. Och dessutom finns det helt ofarliga sätt att agera på. Att knacka på och gå därifrån, att skrika in i brevlådan, att ropa ”jag ringer polisen”, att gå ihop fler och ringa på om en inte vill gå ensam, att ringa på och fråga om en kopp socker.
Myt 3. Tänk om jag har fel när jag knackar på.
Sanning: Ja, tänk om du har fel. Du får alltså i värsta fall en pratstund med en granne. Och ett tryggare boende där ni vet att fler kommer att agera. Och framförallt: tänk om du har rätt! Och har räddat ett liv. Och besparat lidande.
Trots satsade miljoner på kvinnofridsområdet. Trots nationella riktlinjer och trots ökad kunskap så minskar inte våldet som sker i nära relation.
Och det beror inte bara på samhällsskyddets brister – utan på att det sker dolt och att för få agerar. Våldet sker bakom stängda dörrar. När förskolan stängt för dagen. När jobbet är slut och barn och vuxna är utlämnade till hemmets fyra väggar.
Ett av alla barn med minnen från pappans våld berättar att han skrek allt han kunde varje gång pappan slog. Inte för smärtan, den visste han skulle gå över, men för att någon, ja någon skulle höra honom och hjälpa honom att få våldet att upphöra. Ingen kom.
Han berättar att han 35 år senare återvänder till sin barndoms hus. Grannarna är desamma och de berättar självmant att dom hörde honom och hans bror. Varje gång. Men frågar sig – vad skulle vi ha gjort då?
Vi har inte råd att inte ingripa när vuxna och barn far illa i sina hem. Det är inte mindre civilkurage utsatta behöver – utan mer. Det kostar dessutom inget att införa Huskurage – men det kostar lidande och liv att låta bli.
Nina Rung, kriminolog och grundare av Huskurage
Peter Svensson, våldsförebyggare och grundare av Huskurage
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.