Höj pensionsåldern – för högavlönade män
Debattören: Orättvist att lågutbildade kvinnor ska tvingas jobba längre när de lever allt kortare
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-10-30
DEBATT. Häromdagen presenterade Arbetets ledarsida siffror från Statistiska Centralbyrån som visar att den beräknade återstående livstiden hos lågutbildade kvinnor nu faktiskt sjunker. Och den står i praktiken stilla för lågutbildade män.
Detta samtidigt som livslängden ökar kraftigt för högutbildade.
Ändå ska vi alla jobba längre innan vi får gå i pension, annars räcker inte pengarna.
En slutsats man kan dra av SCB:s nya siffror är att det nu är dags att införa differentierade pensionsåldrar. Är du lågutbildad, kvinna och låginkomsttagare bör pensionsåldern sänkas i stället för att höjas, låt oss säga till 63 år i stället för 65 år. Lågutbildade kvinnors liv blir ju allt kortare.
För högutbildade män med höga löner bör i stället pensionsåldern höjas rejält. De borde kunna jobba till runt 75 år innan de går i pension eftersom de lever längre nu än tidigare.
Naturligtvis är detta ett medvetet provokativt förslag. Och högavlönade män kan invända att de då får betala dubbelt, både för sig själva och för de lågutbildade.
Men varför blir det inte samma ramaskri om att de lågutbildade som lever allt kortare liv genom höjd pensionsålder tvingas betala mer för att pensionen ska räcka till de högutbildades allt längre liv?
Pensionsgruppens nya förslag innebär att pensionsåldern för de flesta höjs med ett par år. Pensionsmyndigheten vill gå ännu längre och vill att de som nu är under 35 år ska ha 70 år som ny riktålder för pensionering. Samtidigt visar SCB:s siffror att den återstående livslängden för lågutbildade kvinnor som i dag är 30 år har minskat med 2,5 månad mellan 2012 och 2017.
2,5 månad kortare livslängd men fem år längre arbetsliv, alltså.
Är det verkligen rimligt?
Naturligtvis kan vi inte ha ett pensionssystem som baseras på en individuell uppskattning av varje persons återstående livstid. Men det är häpnadsväckande att denna obalans i livslängd inte diskuteras mer.
Skälet till tystnaden måste vara att de som drabbas värst är de som har minst inflytande på den politiska dagordningen.
De få gånger frågan berörs hamnar fokus i stället snabbt på det individuella ansvaret för hur man sköter sitt liv och hälsa.
Antalet människor som dör i lungcancer skulle naturligtvis drastiskt minska om ingen rökte. Men hur säkra är övriga samband?
Bland kvinnor är alkoholkonsumtionen visserligen direkt relaterad till utbildning, inkomst och ålder – men mest dricker högutbildade, högavlönade kvinnor på över 60 år.
Och lågutbildade män har en relativ låg alkoholkonsumtion, medan medelinkomsttagare bland männen har en klart högre alkoholkonsumtion. Höginkomsttagare bland männen har återigen en låg alkoholkonsumtion.
Så faktum kvarstår, att frågan om olika livslängd så snabbt slängs över på individen är en följd av att det är mer bekvämt än att prata om andra orsaker, som sämre arbetsmiljö, stressigare arbeten, mer nattjobb, mindre inflytande över arbetet, ett tyngre ok under offentlig sektors inhumana styrsystem NPM, New public management – helt enkelt klassfrågor.
Redan när pensionssystemet infördes för snart 20 år sedan stod det klart att risken för usla pensioner för lågutbildade kvinnor och män var överhängande.
Nu tillförs en ny orättvisa. Lågutbildade och lågavlönade tvingas jobba längre trots att deras beräknade återstående livstid blir allt kortare.
Samtidigt ser vi tydligt vad som i stället borde göras: Tillför mer resurser till pensionssystemet så att alla får en rimlig pension.
Och förbättra arbetsmiljön och minska klyftorna så att alla kan njuta av ett längre liv.
Martin Klepke, politisk redaktör Arbetet
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.