Ja-sägarna finns överallt – inte bara i Kreml
Jag läser att Putin är omgiven av ”ja-sägare”.
Really?
Det är väl så det brukar vara i auktoritära regimer. Om man kan förgiftas med novitjok, eller som i Kina, med våld tvingas bort från podiet inför allas åsyn, vore det förvånande om inte alla i församlingen nickade ja till allt.
Att tänka fritt är stort. Att säga ja är klokast.
Det gäller även i de friaste samhällen, konstaterade Åke Ortmark i boken Ja-sägarna från 1986. Inte minst inom näringslivet.
Ortmarks paradexempel var hovet runt Volvos dåvarande ”furste” PG Gyllenhammar. Ett fräschare fall från just bilvärlden hittar man på Netflix i den utmärkta dokumentären På flykt, som handlar om VD:n för Renault och Nissan, Carlos Ghosns uppgång och fall. Ghosn beskrivs som en paranoid, kall och girig diktator, omgiven av ja-sägare.
Ofta är det de mest begåvade som intar den positionen.
Vissa beslut blir obegripliga om man inte fattar hur hämningslös auktoritetstro funkar, påpekar Ortmark. Han påminner om Vietnamkriget som ett gigantiskt fiasko orsakat av opportunistisk gruppgalenskap och självcensur. Listan kan göras oändlig.
Gruppens makt över individen är enorm. Vi-känslan trumfar över det mesta.
Civilkurage kan kosta en allt man har.
Min egen värld, mediebranschen, faller pinsamt väl in i Ortmarks studie av ja-sägeriet.
Vi tror att vi är självständiga sanningssökare, men vi springer helst i flock. Minns metoo 2017 eller se på oss nu, hur vi på nyhetsplats hetsar fram militariseringen av Sverige. Den svenska journalistkåren liknar mer Polonius i Hamlet än narren i Kung
Lear.
2010 startade Aftonbladet kampanjen Vi gillar olika. Jag tycker inte att en tidning ska ha den typen av aktioner hur gott syftet än är, men jag agerade helt tvärtom; slog på stora trumman. Det var ett ja-sägande som skänkte mig stor tillfredsställelse.
Fursten kan se på ja-sägaren med en blandning av välvilja och förakt, observerade Ortmark. Fursten vill mötas av tindrande ögon, men finner samtidigt bristen på ryggrad löjeväckande. Se bara hur Putin njöt när han förnedrade Sergej Narysjkin, chefen för utrikesspionaget, som gav ja-sägeriet ett bedrövligt tragiskt ansikte.
Det är lätt att håna andra för att vara ja-sägare. Märkligt nog har de intellektuella som lever i en demokrati sällan nån förståelse för kollegor i diktaturer, som inte utmanar sina furstar med livet som insats. Men hur ofta har de själva uttryckt en inopportun
åsikt, varit i blåsväder, visat mod i utsatta lägen? Hur ofta säger de emot sin samtid eller sina överordnade, trots att ordet är fritt?
Eller som Åke Ortmark formulerade det: Du som läser det här och inte alls känner igen dig. Det är just det som är poängen.