Dra åt helvete, är ministerns budskap
Stungen av myggor och utmattad efter att ha klippt en kroniskt blöt gräsmatta lyssnade jag på Ekot på väg hem till friden i storstan. Svenska samernas riksförbund har bett om ett möte med kultur- och sameminister Parisa Liljestrand. Denna viktiga organisation har i ett år önskat träffa ministern.
Att en intresseorganisation ber, eller kräver, att få tillträde till ansvarig minister är ett sundhetstecken. Så går det till i ett fritt samhälle. Medborgarna organiserar sig och ställer krav på dem som för tillfället får utöva den makt som tillhör oss alla.
Det är något helt annat än Mellanösterns forna divaner där härskarna tog emot undersåtarna som fick framställa klagomål eller önskemål.
En del kan förväxla ett sådant system med demokrati och öppenhet. Vår egen kung gjorde det när han 2004 berömde sultanen av Brunei för att han en gång om året bjöd in 30 000 människor till sitt palats.
En undersåte är utlämnad till härskarens välvilja. Inbjuden eller inte? Hörsammad eller inte?
I en demokrati är det tvärtom. Här finns inga undersåtar utan medborgare. Parisa Liljestrand är beroende av medborgarnas väl- eller motvilja. Vilket visar sig i nästa val.
Värre än att undersåtar en och en på darrande ben ska närma sig härskaren för att be om ynnest är när härskaren oombedd hör av sig till dem.
Som när Stalin ringde författare och andra kulturarbetare med synpunkter. Det var inga lugnande och trevliga samtal utan den totala makten som personligen gav besked om att du för tillfället är i nåd.
Det kan ändras. Om du inte håller dig i skinnet.
Vladimir Putin som infört ett system som både är stalinistiskt och kleptokratiskt ringde den oppositionella journalisten Masha Gessen och kallade henne till ett personligt möte. Hon hade fått sparken från en tidskrift just därför att hon var oppositionell och fritänkare. Det visste inte Putin. Diktatorer vet ofta inte vad som pågår i samhället.
Han trodde bara att hon var en lydig redaktör som inte begrep hur systemet fungerade och förklarade för henne att det ska råda disciplin på en tidskrift, ”precis som i armén”.
Masha Gessen är en lysande journalist och författare. Hon bor numera i USA.
Trafiken in till stan flöt oväntat bra. Det enda som störde var värkande axlar och kliande myggbett.
Från Stalin och Putin vandrade tankarna till Saddam Hussein.
Han hade en egen variant på att söka upp undersåtar. Det finns en propagandafilm där Saddam, lätt utklädd, sitter och lyssnar på en gammal man av folket som vojar och ojar över diverse problem. Saddam tar av förklädnaden. Han är ute och lyssnar på de små människorna! Han månar om de sina! Den gamle reser sig i överväldigad av lycka och tackar fursten!
Ute på motorvägen satte jag farthållaren på 120.
Skillnaderna mellan medborgare och undersåte är många. Exemplen som jag kom att tänka på i bilen handlade alla om makten som bestämmer förutsättningarna för samtal och möten.
Det var förutsättningen för samtalet som var så märklig med nyheten om Parisa Liljestrand. Svenska samernas riksförbund har i ett år, ända sedan Liljestrand tillträdde, bett om ett möte. I april sände förbundet en formell förfrågan.
Fyra månader senare svarar Liljestrand att hon inte har tid. Inte på hela året. Kalendern är fulltecknad. Inte en minut över.
Det är en ny variant av maktfullkomlighet som jag inte kan minnas att jag har hört tidigare.
Ni kan dra åt helvete, betyder den.