Stäng igen dörren, Magdalena Andersson
Det är roligt att sitta i opposition, påstår Magdalena Andersson.
Det märks inte.
I alla fall inte om man tar ordet ”opposition” på allvar. Det verkar knappt finnas nåt på högerregeringens agenda som hon skulle vilja göra annorlunda.
Tiggeriförbud. Tja, varför inte?
Kriminalpolitik utan socialt ansvar. Ös på, bara!
Ny asyllagstiftning, bunta ihop och … Vi var först med det ”paradigmskiftet”!
Andersson är så osjälvständig, att hon till och med tagit till sig Ulf Kristerssons vokabulär.
Tobias Billström har lovat Erdogan, att Sverige ska sluta dalta med regimkritiska kurder. Ann Linde sitter tyst, tacksam över att han tar över det smutsjobb som hon själv påbörjat.
Klimatpolitiken blir annorlunda nu, det är sant. Välfärdssektorn kommer bli ännu mer lidande. Och nog har Andersson skäl att gnöla fram den vänsterretoriska parollen ”I Moderaternas Sverige blir de rika rikare”. Men det är halvhjärtat. De rika blev ju rikare
även under hennes styre.
Allt är en trasa.
Även högerväljarna torde känna besvikelsen bubbla upp.
Gängkriminaliteten, som M påstod sig kunna hejda med nåt slags quick fix. Mja, säger de nu, det där kommer ta tid … Det är inget man gör på en mandatperiod.
Sänkta elpriser. Njä…man ska nog skriva ner förväntningarna på det, säger Ebba Busch sammanbitet.
Slopade amorteringskrav. Nja … vi får se hur det blir med den saken, säger Elisabeth Svantesson. reseavdraget då? Även det ångrar hon.
I magra tider är det svårt att ”ena landet”, som Ulf Kristersson sagt att han ska göra.
Särskilt om partikamrater likt Staffan Tjörnhammar inte har en aning om att politikerarvodet i Norrtälje redan motsvarade 3,75 månadslöner för en städare.
I veckans partiledardebatt bedyrade Magdalena Andersson att hennes parti alltid kommer stå upp för ”de svenska värderingarna”, till vilka hon räknade jämlikheten.
Inte heller hon verkar medveten om vad en städare tjänar. Man kan inte prata om jämlikheten som nåt fortsatt typiskt svenskt när klassklyftorna – oavsett regering – tillåts vara är så groteska.
Jag säger inte att allt som den nya regeringen föreslår är fel och vansinne. Jag undrar bara vad Magdalena Andersson lägger i ordet opposition? ”Min dörr står öppen”, säger hon närmast vädjande, till applåder från Dagens Industri.
Andersson verkar invänta Ulf Kristerssons dikeskörning, så att hon själv kan ta över – för att sen kunna frakta oss i samma riktning, helst med Moderaterna i sätet bredvid.
Om inte Socialdemokraterna tänker bedriva opposition på riktigt, och om Kristersson ska vara Jimmie Åkessons välskräddade buktalardocka – vad blir då kvar av demokratin? Den bygger ju på idén att det ska finnas olika alternativ att välja mellan.
Att nån ska vilja stänga vissa dörrar för att våga öppna helt nya.