Kommunpampens löneökning lika hög som städarens lön
Marcus Pohjoisaho städar upp smutsen efter Norrtäljes politiker.
För det får han 27 000 kronor i månaden, marginellt mer än vad kommunens kommunalråd har gett sig själv i löneförhöjning.
Det är tisdag eftermiddag i Roslagen och i en kommun som för ovanlighetens skull har dragit till sig de stora mediernas intresse är höstmolnen svarta och tunga och ser ut att dela lokalvårdare Pohjoisaho sinnesstämning.
– Detta är skamligt, oansvarigt. Vi som arbetar här talar inte om någonting annat.
Men så har också politikerna i Norrtälje kommuns nya högerstyre gjort någonting så socialt och moraliskt närsynt som att ge sig själva löneförhöjningar i en storleksordning som skulle få en korrupt provinspolitiker i någon bananrepublik att rodna.
Och detta genom ett kreativt trixande i den högre skolan.
Lyssna bara:
I Norrtälje har kommunalråden haft 60 procent av en ministers arvode. Det innebar att kommunstyrelsens ordförande, moderaten Bino Drummond, tjänat 87 000 kronor i månaden. En hygglig summa, för att uttrycka det milt.
Men den nya majoriteten föreslog vid mandatperiodens första kommunfullmäktige i går kväll att arvodet ska vara 60 procent av statsministerns lön.
Hepp. Plötsligt tjänar högsta hönset 110 400. En ökning med nästan 27 procent.
Och inte nog med det. Pengaregnet gäller även övriga toppolitiker i Norrtälje, vars arvoden följer kommunstyrelsens ordförandes.
Oppositionen spottade och fräste och larmade och gjorde sig till, förgäves.
Marcus Pohjoisaho, 37 år gammal, frånskild, två döttrar varannan vecka, säger att han har byggt upp en yrkesstolthet.
Vi står på parkeringen utanför kommunhuset, arbetsgivaren skulle sannolikt inte uppskatta att intervjun genomfördes inne i byggnaden, han berättar att det tar tid att lära sig hur ett visst golv bäst sköts och vilka kemikalier som ska användas.
Pohjoisaho hade tänkt sig en annan yrkesbana. Men medieutbildningen på gymnasiet ledde inte till någonting som hyran kunde betalas med och arbetsmarknaden skrek efter lokalvårdare och han upptäckte efter ett tag att han trivdes.
27 000 i månaden är, jämfört med vad kollegorna tjänar, en bra lön. Snittet i riket är drygt 25 000.
I Norrtälje är medellönen något lägre, strax under 24 000. En dramaturgiskt tacksam summa, då den nästan är på kronan lika mycket som kommunpolitiker Drummonds arvode höjs med.
Det finns så många olika sätt att beskriva det här tilltaget på.
Ett är att slänga fram talet 27 (fram tills nu mest förknippat med den ålder som Brian Jones, Kurt Cobain och Jimi Hendrix dog vid.)
Det är 27 procent som arvodena höjs med.
27 är också antalet sekunder som passerar efter att SVT:s reporter Tomas Blideman frågar om inte pengarna till löneökningarna kunde ha använts till annan verksamhet.
Staffan Tjörnhammar, vice ordförande i kommunstyrelsen blir tyst, sekund läggs till sekund, det rycker i politikerns ansikte, efter nästan en halv minut får han ur sig den intellektuellt blixtrande reflektionen att ”det är ju alltid en fråga om prioriteringar”.
Vilket han ju onekligen har rätt i. Politikerna kunde ha prioriterat äldreomsorgen, fräshat upp några skolor, kanske satsat på mer utomhusbelysning för ökad trygghet, ingen kommun i Sverige är bättre än att det inte finns någonting som kan eller bör förbättras.
Men den politiska majoriteten valde att satsa på sina egna plånböcker.
Kommunstyrelsens ordförande i lilla Norrtälje, cirka 63 000 invånare, ska ha högre arvode än kollegorna i Göteborg och Malmö.
Varför? Den enda förklaringen är att det kommer att bli mer att göra för politikerna under den kommande mandatperioden.
För Norrtäljes skattebetalare är det som med resten av befolkningen, rekordinflationen leder till reallönesänkningar, inte en chans att det stundar ökningar som motsvarar prishöjningarna.
Mantran kommer och går, arbetstagarorganisationerna förväntas hålla igen under avtalsrörelsen, det är oansvarigt att begära för mycket, det driver på inflationen, vi får finna oss i att för stunden bli fattigare, det blir bättre om några år.
Män och kvinnor skyndar över parkeringen utanför kommunhuset. De har åsikter. ”Horribelt”... ”Girigbukar hela högen”... ”Jag är matt och besviken”...
Men få vill se sitt namn och ansikte i stor tidning. Begripligt, att kritisera sin arbetsgivare kommer inte sällan med en kostnad.
Marcus Pohjoisaho, anställd som lokalvårdare av Norrtäljer kommun, fackligt engagerad i Kommunal, är den enda som är villig att träda fram av dem jag talar med.
– Våra löner står i princip stilla. Och så gör politikerna så här? Jag hoppas av hela mitt hjärta att de tar sitt förnuft till fånga och river upp det här beslutet. Det är så oansvarigt av dem.
Vi talas vid i 10-15 minuter. Sedan måste Pohjoisaho in igen. Just i dag leder han en kurs för andra lokalvårdare. Utbildar dem i ny teknik, nya metoder.
Det är höst och politikerna kommer in från blåsten med löv och grus under skorna och någon måste ju hålla kommunhusets golv rena.