En stendöd förebild
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sitter på ett flygplan och känner mig väldigt lugn. Risken att jag ska dö i en flygolycka är lika stor som att en asteroid träffar jorden och dödar allt mänskligt liv, det vill säga en på miljonen.
Men säkerhetsfesten slutar inte där. Mitt bagage har noga genomsökts och mitt favoritvapen - nagelsaxen - är omhändertaget. Läppglansen är tryggt försluten i en plastpåse som ligger i min väska. Varför den måste ligga i plastpåsen är i nuläget oklart men om det är så de vill ha det så ok, jag är inte den som krånglar. Vi måste alla hjälpa till i kampen mot terrorismen.
Som invånare i västvärlden löper man 400 gånger så stor risk att dö i en bilolycka än i ett terrordåd. Vän av ordning tycker kanske att säkerhetsåtgärderna på flyget därför är något överdrivna.
Men vem kan ifrågasätta något som handlar om trygghet?
Säkerhetsargumentet slår ut alla kritiska invändningar och får folk att gå med på vad som helst, telefonavlyssning, timslånga köer, intrång i privatlivet.
I det post-heroiska samhället har säkerheten blivit religion. Alla åtgärder måste vidtas, cykelhjälmar, bilbälten, mätning av kolesterolet, säkerhetsspärrar och allt annat som du kan komma på. Att göra något som kan vara lite farligt anses vara idiotisk, hur viktigt det än är.
Att klättra upp för ett berg, bara för att det finns där, anses enbart korkat. Hjältar är sådana som syns i tv, programledare eller artister.
Malboromannen är stendöd både i verkligheten och som förebild.
Nu lever hjälteidealet bara kvar i suspekta länder som USA eller i Mellanöstern. Där används det, som det alltid har gjort, till att motivera unga män att gå i döden för en viss sorts politik eller religion.
I civiliserade länder hämtar vi i tid på dagis, har hjälm och är förståndiga - samt går under av leda.
För frågan är om allt detta trygghetsknarkande verkligen är sunt? Håller det inte på att skapa en nation av ängsliga mesproppar som blir helt lamslagna om en katastrof eller något annat oplanerat sker.
Att ta lite risker är en del av livet, det kan dessutom vara kul och utvecklande. Sorg, ångest och död kommer att drabba oss alla, ändå förväntar sig så många ett smärt- och problemfritt liv och klamrar sig fast vid säkerhetsföreskrifterna medan möjligheterna passerar förbi. Men det går inte att airbaga sig mot livet, säkerhet är bara en illusion hur många kontroller som än görs.
Därför tar jag nu ut min läppglans ur plastpåsen, trots att jag inte har lämnat flygplanet.
Viva la revolucion!