Obamas omöjliga uppgift
Charlotte, North Carolina. När de tre dagarna var till ända, när miljoner ord var sagda, när så många talare hade byggt upp förväntningarna på en man, stod han till sist ensam på scenen, en ganska mager 51-åring vars svarta hår har grånat under fyra år i Vita huset.
Han hade en uppgift, att återigen ge mening åt det ord som en hel värld förknippar med honom: hopp.
Det ordet skulle vara vanskligt för honom att använda, lika vanskligt som det andra ordet världen förknippar med Barack Obama: förändring.
Hur använder en man som i fyra år innehaft jordens mäktigaste ämbete två ord som svårligen förknippas med en supermakts alla vapen, med storpolitikens maktspel och inrikespolitikens rävspel, två ord som får kraft underifrån, två ord som ställer krav på makten snarare än utgår från makten?
Barack Obama hade en omöjlig uppgift som han ändå måste lösa.
Han började med att tona ner betydelsen av ordet som förde honom till Vita huset. Han sa:
– Första gången jag talade till detta konvent var 2004, jag var en yngre man då, en kandidat till senaten som talade om hopp – inte blind optimism eller önsketänkande utan hopp inför svårigheter, hopp inför det osäkra...
Talet han sedan började på var ett tämligen ordinärt valtal. Barack Obama talade om den enorma utmaning han mött när han tillträdde, han använde orden "den stora recessionen", vilket förde tankarna till 1930-talets depression, och hur han räddat landet från att falla utför stupet.
– Jag har aldrig låtsats att vägen jag erbjuder är snabb eller lätt, sa han.
– Aldrig har jag gjort det.
Det var ett tal till Demokratiska partiets kärna, till valarbetare runtom i USA som ska försöka mobilisera allmänheten att gå till vallokalerna och rösta på en president som gjort mycket men som ändå många ser som en besvikelse.
Han gav löften. En miljon nya jobb i tillverkningsindustrin inom fyra år. 100 000 nya lärare i naturvetenskap inom tio år. Effektivare utbildning av arbetslösa. Bättre miljö. Mindre oljeberoende.
Publiken jublade, under vissa partier ofta, under andra ganska sällan. Men den skrattade inte, och den grät inte som för fyra år sedan.
– Jag tror inte att jag har alla svar, sa han.
Sedan kom han till ordet.
Den unga, hemlösa kvinnan som mot alla odds får pris för sina studier – hon ger hopp. Ansvarsfulla företagare – de ger hopp. Den sårade soldaten som kämpar sig tillbaka med ett konstgjort ben – han ger hopp.
– Om ni delar hoppet med mig ber jag om er röst.
Sedan sa han:
– Jag sa aldrig att färden skulle bli lätt, och jag lovar det inte nu.
43 gånger avbröts talet av publikens jubel. Men det var inga vrål av entusiasm, som när förra guvernören Jennifer Granholm fick taket att lyfta, inga dånande skratt, som när senator John Kerry strimlade Mitt Romney, ingen tystnad som när vicepresident Joe Biden sänkte rösten och talade om nationens tacksamhet mot sina soldater. Det var enda gången under konventet som arenan med 20 000 åhörare var alldeles stilla.
Barack Obama hade haft en omöjlig uppgift. Michelle och barnen Malia och Sasha kom upp på scenen och jublet steg. Men det var ingen våg av oemotståndlig entusiasm, och jublet tystnade innan Obama hade lämnat scenen.