Karl XII var vår förste multikulturella kung
”Han skulle förmodligen bli både bestört och förvånad om han fick se och höra mycket av den smörja som skrivits om honom”
Den här morgonen för exakt 292 år sedan forslades 55 stupade karoliner ut ur löpgravarna vid den belägrade fästningen Fredriksten i Norge. Karolinerna ingick i de grävarlag som varje natt sakta tog sig allt närmare fästningen. Soldaterna grävde under nätterna, men norrmännen satte upp brinnande beckkransar för att lysa upp dem som grävde och de sköt regelbundet upp ljusbomber. Hela tiden pågick beskjutning mot de grävande svenskarna, kulorna kom från flera håll.
På några dagar hade nära hundra karoliner strukit med. Karl XII övervakade otåligt arbetet. Han visste att snart så skulle hans soldater vara så nära att fästningen kunde stormas. Fästningen var nyckeln till Norge, som var en dansk provins. Föll Fredriksten skulle Norge falla och därmed skulle det danska riket halveras. Danmark var ett av länderna som anfallit Sverige.
Själv kom kungen flera gånger om dagen ner i löpgravarna. Den 30 november 1718 blev sista gången. För att få bättre överblick klättrade Karl XII så högt upp ur löpgraven att huvudet kom ovanför bröstvärnet.
Bara någon minut senare såg hans officerare hur hans huvud sjönk ner och hans fötter gled ur fotstöden. En kula hade gått in genom vänster tinning och ut på höger sida. Han avled omedelbart. Han blev 36 år.
Trots ett stort antal skrifter har ingen kunnat bevisa att kungen blev mördad av en svensk kula men inte heller att hans banekula bara var ett norskt slumpskott. Hans död ledde i alla fall till att det kungliga enväldet upphörde och att Sverige fick en ny, mer demokratisk författning.
I frederna som slöts styckades den svenska stormakten, besittningar i Baltikum och Tyskland försvann. 18 år tidigare hade en mäktig koalition av grannländer angripit Sverige. Karl var då bara 17 år och under resten av sitt liv gjorde han allt vad han kunde för att försvara det rike han ärvt och försökte göra det bortom Sveriges gränser.
Långt över 100 000 svenska och finska pojkar stupade i striderna och av umbäranden under fälttågen. Svält och missväxt drabbade civilbefolkningen. Det var nästan 20 år av lidanden för alla, men då freden kom var större delen av riket Sverige med Finland kvar. Trots att fienderna var många hade de inte lyckats stycka Sverige.
Ingen svensk kung har blivit så misshandlad av eftervärlden som Karl XII. Under olika perioder har historiker och politiker använt honom för sina egna syften. Han skulle förmodligen bli både bestört och förvånad om han fick se och höra mycket av den smörja som skrivits och sagts om honom och han skulle nog betacka sig för de mentala kalhyggen som under öl- och vodkadoftande skrock och vrål säger sig vara hans vänner och anhängare och utnämnt honom till något slags svensk nationalist vars pekande hand skulle vara gesten som beordrar ut alla invandrare.
Dessa utåtagerande ynglingar med mer eller mindre skinn på skallarna har tagit kungens dödsdag som förevändning att medelst diverse tillhyggen och sparkar med stålskodda stövlar vädra sin allmänna missanpassning i samhället.
Karl XII var ingen rasist. Han var i själva verket vår första riktiga multikulturella kung.
Hans soldater talade svenska, finska och baltiska språk. Hans mor var danska, hans farmor tyska. Det talades mer tyska än svenska i hans högkvarter, där det fanns officerare från tyska riken, Frankrike, England och Skottland.
Han hade protestanter och katoliker, judar och muslimer i sina led.
Han var den förste svenske monarken som på allvar intresserade sig för främmande kulturer. Han sände tre vetenskapliga expeditioner till det Ottomanska riket för att i bild och ord berätta allt om muslimsk kultur, religion, språk, musik, arkitektur och byggnadskonst.
Karl XII hade starka vetenskapliga och humanistiska intressen och visade en för sin tid ovanligt stor religiös tolerans. Han var även mycket imponerad av bland annat läkekonsten i Turkiet, där man var först med ympning mot smittkoppor, något som kungen beslöt att man också skulle prova i Sverige. Hade tiderna varit annorlunda och kungen fått regera i fredstid är det troligt att han blivit en kung med ett helt annat eftermäle än han fick nu.