Inga är så rädda som de så kallat fria andarna
Morgontidningen skriver att Radioteatern ska vara opartisk precis som all annan verksamhet inom Sveriges Radio och SVT.
Det låter så knasigt att jag inte kan tro att det är sant. Konsten är väl till sin natur partisk och subjektiv?
Jag ringer Peter O Nilsson som är överkulturchef på SR. Han säger att en pjäs kan vara partisk, och två pjäser kan vara det, och tre. Men i långa loppet ska teatern ”visa flera perspektiv, precis som nyhetsjournalistik”.
Radioteaterns chef Stina Oscarson avgår därför att hon inte klarar att arbeta under den tyngd som kravet på opartiskhet lägger på henne.
Hon vill inte vara nyhetsjournalist förklädd till konstnär.
Sortin hade kunnat bli snygg och traditionell. Hon kunde ha sagt att tiden på SR varit fantastisk och berikande men nu ser hon fram mot nya utmaningar.
Sverige är ett litet land med få jobb för konstnärer och journalister. Inga är så rädda som de så kallat fria andarna. De är gärna försiktiga för att inte stötas ut ur de rätta kretsarna och riskera framtida försörjning.
Men Oscarson spelar inte med. Hon säger att hon inte kan verka i en miljö som stympar henne.
Hon har en ganska nasal röst och ett sådant där exakt språk som mycket intelligenta människor ibland har.
Den som träder in i radiohuset på Gärdet, säger hon, träder också in i en speciell mentalitet. Hon berättar, kanske omedvetet, om en miljö som är stillastående:
– Många på Radioteatern har arbetat väldigt länge inom SR. För dem var kravet på opartiskhet en självklarhet. Det var det inte för mig.
– Jag hade önskat ett större inflöde utifrån. På Radioteatern såg jag Las i dess sämsta form. Teatern behöver en annan kontakt med samhället.
Medan hon pratar ser jag ut genom fönstret. Luften är grå, himlen är grå. Stina Oscarsons berättelse gäller inte bara Sveriges Radio. Den gäller tusen och åter tusen arbetsplatser där man säger:
– Så har vi alltid gjort.
– Det är vad som gäller här.
– X passar inte in.
Jag ser ut på det gråa vädret och får kvävningskänslor när jag tänker på all konsensus, all nivellering, all anpassning till den rätta gruppen.
– Det är min skyldighet som konstnär att uträtta så mycket som möjligt, säger Stina Oscarson.
Vilken befrielse att sådana som hon finns.