Vissa dör i väntan på käftsmällen
Frågan är om man blir förvånad när det går åt helvete. Det finns ju en del som inte blir det. De går runt, hela sina liv, och bara väntar på att det ska hända. Sådana människor vet, innerst inne i sin allra egnaste själsliga skrubb, att de är av den sorten som det går åt helvete för. Frågan är bara när och hur.
Oftast tänker de sig, trogna sin pessimism, att svaren är ”snart” och ”när jag minst anar det”.
Det är en stark övertygelse det där. Genom åren måste en hel del av dem ha dött utan att katastrofen kom. En och annan besvikelse och lite sorg, förstås, men aldrig den där riktiga tjongande käftsmällen som fick dem att bita i kanvasen.
Något säger mig att de ändå var övertygade om att allt skulle gå åt helvete, ända in till sista rosslingen. Det faktum att det faktiskt inte gick åt helvete ändrade inte den saken. För de visste att de var sådana som det skulle gå åt helvete för.
Så finns motsatsen. De som vet, lika säkert som att människan av kvinna är född, att det alltid ordnar sig. Visst, det händer grejer. Konkurser, sjukdomar, dödsfall, olyckor. Men det ordnar sig. För det är så det är.
Efter regn kommer solsken. Just när indianerna spänner bågarna för en sista, mördande pilskur hörs alltid kavalleriet trumpeta på andra sidan kullen.
Sådana människor blir uppriktigt förvånade när pilarna slår ner och trumpettuten uteblir.
Allt detta apropå W Somerset Maugham. Han skrev en tegelsten i början av förra seklet – ”On Human Bondage”, ”Människans slaveri” på svenska – och den har hållit mig sällskap i jul. Strax efter mitten går det åt helvete för huvudpersonen.
Det är ingen sorglös kille, men inte heller någon som ständigt oroar sig för morgondagen. Han har lite pengar undanstoppade, strosar genom livet, men så, plötsligt, är pengarna borta.
Han svälter. Sover utomhus. Fryser. Men framför allt är han förvånad. Han är ju inte en person som det ska gå åt helvete för.
Det man undrar är förstås om det skulle ha gått bättre för honom om han hade räknat med katastrofen. Hade han kunnat undvika den, förutsatt att han var övertygad om att den skulle komma? Är det bästa att räkna med det värsta? Har man något att lära sig?
Sådant kan man fundera på i helgstiltjen. Ett tag. Sedan tröttnar man.
Det ordnar sig alltid.