Arklöv måste straffas
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Rättegången mot Jackie Arklövs krigsförbrytelser gav mig mardrömmar. Att sitta i tingsrättens säkerhetssal och se en man i 50-årsåldern bryta samman när han skulle berätta om sin tid i fångläger väckte många otäcka minnen. Hela natten drömde jag om utmärglade fångar, döda kroppar och livrädda flyktingar.
Ni minns det kanske inte men få orkade bry sig när kriget rasade som värst i början på 90-talet. Trots att alla visste vad som pågick ingrep ingen förrän USA tvingade fram Daytonavtalet 1995.
Däremot klagades det över att Sverige tog emot så många flyktingar, precis som om de hade något val.
Jag träffar på dem ibland, de som flydde från Bosnien och tro mig, mina gamla mardrömmar är ingenting jämfört med vad dessa människor fortfarande bär på.
Den före detta soldaten som arbetar som taxichaufför försöker att inte tänka på det men har ändå mardrömmar nästan varje natt. Kvinnan som fortfarande gråter över sitt nedbrända barndomshem tror jag blev våldtagen även om hon inget säger.
Mannen i Arklövrättegången som var inspärrad i ett stekhett plåtskjul tillsammans med de andra fångarna och blev svårt misshandlad av vakterna.
Trots att dessa människor varit i landet i över tio år är det som om deras berättelser först nu tas på allvar. Säkert hjälper rättegångarna mot krigsförbrytarna dem att bekräfta deras upplevelser och ge dem upprättelse.
Därför är det oerhört viktigt att rättegången mot Jackie hålls, att krigstribunalen i Haag åtalar krigsförbrytare och att FN:s tribunal i Rwanda fäller och straffar mördarna där.
Det märkliga är dock att ingen orkar ingripa mot de folkmord som pågår i dag, Darfur till exempel. Nutid är tydligen inte lika intressant när det gäller att ge rättvisa till människor.
Men det är klart, om politikerna skickar soldater som sedan börjar dö i ett främmande land så sjunker ju deras opinionssiffror. Vi lever i en post-heroisk era, få har lust att riskera liv och lem för sitt land och absolut inte för några människor långt borta.
Därför kommer jag med största sannolikhet att om några år sitta i säkerhetssalen igen och lyssna på flyktingar som blivit torterade i fångläger i Darfur, Irak och andra helveteshål. Alla kommer att tycka att det är jättehemskt och säga att oj då, vi hade jag ingen aning om att det var så illa.
Ändå lever de här mitt ibland oss, de som flydde och nu kör taxi trots att de är universitetsutbildade, städar toaletter eller har något annat skitjobb. Få orkar fråga dem vad de har upplevt eller varför de egentligen kom hit. Det är verkligen bedrövligt.