Karikatyrerna är en perfekt fiende för extremisterna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-02-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är så lätt att dras med av de symboliska tv-bilderna på brinnande ambassader och skrikande män.
De träffar en rätt i hjärtat, gör mig ursinnig. Jävla idioter, hur understår de sig. Dra genast in biståndet!
Det krävs ett djupt andetag för att komma ihåg att sanningen bakom tv-bilderna alltid är betydligt mer komplex än man tror. Att ambassadbrännarna är en liten grupp jämfört med den stora massan. Mycket riktigt, filmaren Leyla Tengroth, som befinner sig på plats i Libanon berättar att flera muslimska imamer försökte skydda kyrkor och byggnader med sina kroppar. Och att människor är ledsna och skäms över det som hänt. Syrien ligger bakom och Tengroth är rädd att de ska lyckas uppvigla till strid mellan kristna och muslimer.
Det borde vi alla vara.
Upptrappningen, polariseringen mellan vi och dem, bristen på kommunikation. Den uppiskade stämningen och kraven på att visa den andra sidan att vi har rätt. Jag har hört det förr och sett vilka konsekvenser det kan få.
"De är annorlunda än oss. Vi måste rädda vår västerländska livsstil. Muslimerna håller på att ta över världen och vi måste stoppa dem", mejlade en man till mig i går.
Nästan exakt samma ord sa en serbisk krypskytt som låg på Sarajevos kullar och sköt ihjäl muslimska civila i början av 90-talet.
Krigspropaganda är likadan var den än dyker upp, den piskar upp känslor, slår ut folks förstånd, tvingar alla att ta ställning. Den som inte är med oss är emot oss. Att mana till lugn och medling ansågs lika fegt 1914, då första världskriget bröt ut, som i dag. Ingen lär sig.
Vi har rätt att visa karikatyrerna och muslimernas sårade självkänsla är nonsens. Att tyskarnas sårade självkänsla efter Versaillefreden fick dem att rösta på Hitler verkar alla ha glömt bort.
Tack vare karikatyrerna har extremisterna i Mellanöstern fått en perfekt fiende att samlas runt och därför kommer att fortsätta hetsa upp situationen. Och extremisterna här hemma har fått en ädel sak att kämpa för, tryckfriheten, demokratins grundvalar. De kristna hävdar att de minsann också är kränkta. Polariseringen fortsätter.
"Du är en hora och landsförrädare", "Du fattar ingenting", "Vi ska visa dem" står det i några mejl. Hur då? Ska vi också börja bränna ambassader? Börja internera muslimska invandrare? Förklara vad som är vettigt med en upptrappning som enbart spelar de fundamentalistiska krafterna i händerna?
Den muslimska världens övergrepp på den egna befolkningens mänskliga rättigheter är vidrig, den kvinna som mejlade om detta har helt rätt. Men vem drabbas mest, hon eller den muslimska befolkningen? Världen består av individer och alla muslimer bränner inte flaggor, de flesta gör ingenting vilket inte är särskilt bildmässigt och därför inte visas på tv.
Och nej, jag resonerar inte som jag gör för att jag är feg och undfallande.
Under mina tio år som krigsreporter har jag blivit sårad av granatsplitter, blivit beskjuten och fått vapen riktade mot skallen och hotats till livet. Det är det pris jag har betalat för att rapportera i tryckfrihetens och den fria pressens namn.
Det är inte de fysiska farorna som skrämmer mig utan det faktum att nästa konflikthärd jag åker till kan bero på en illa hanterad satirteckningskonflikt som aldrig borde ha gått så här långt. Att vanvettet ännu en gång kan segra.
Jag är rädd eftersom mörkerkrafter är i rörelse och alltför många håller på att dras med. Man ska välja sina krig. Det är aldrig fel att tänka efter och hålla huvudet kallt. Och frihet innebär också ansvar. Är det något historien lärt oss så är det detta.