Det finns inga garantier för att vi inte blir monster
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ibland när jag ser på nyheterna känns det som Harmagedon redan är här. En mamma som lägger sitt barn i ugnen, en flicka blir våldtagen, en kvinna stryps med elkablar och grävs ned i trädgården.
En man hittas dräpt i bakluckan på en bil och i Belgien förklarar pedofilen att han var tvungen att arbeta snabbt när han begravde de kidnappade flickorna levande.
I de normalaste av världar frodas ondskan som starkast. Hur banalt det än är måste det upprepas. Man har ingen aning om vilka helveten som pågår bakom stängda dörrar, i små byar, på gatorna. Men få har
någon lust att ta reda på det. Vem orkar bry sig om ondska när stresshormonerna slår saltomortaler och det äntligen är helg? Bättre att stoppa huvudet i sanden.
Som när kriget rasade på Balkan och ingen ville veta vad som egentligen hände eftersom det var för jobbigt.
En kulturpersonlighet sa i en radiodiskussion:
– Varför vägrar de bara
inte att skjuta varandra?
Den kommentaren torde vara världsrekord i naivitet.
I veckan kommer den beundransvärda Slavenka Drakulic med en bok om krigsövergreppen på Balkan. I boken berättar hon bland annat om den 24-åriga serbiska soldaten Drazen som inte ville döda civila i Srebrenica. Hans befäl förklarade att om han vägrade kunde han ställa sig bland fångarna och själv bli skjuten. Den dagen dödade Drazen 70 människor.
I en intervju i SvD berättade Slavenka Drakulic att hon skrev boken för att hon ville förklara att vanliga människor kan förvandlas till monster. Att det är situationer i livet som förvandlar oss och vem som helst av oss kan bli kapabel att utföra brotten.
”Det finns inga garantier som talar om för oss hur vi ska göra för att inte bli monster.”
Det finns mycket att lära av Slavenka Drakulic.
Som att vår generation
inte har lärt sig ett dugg av judarnas vittnesmål efter andra världskriget. Att ondska är något som finns hos alla. Att det är när vi försöker att inte låtsas om den utan vältrar oss i självgodhet som den verkligen kan slå rot. Att allt har en orsak och verkan och det mesta har sin förklaring i hur människor formas när de är små.
Och det går inte att bortförklara bestialiska övergrepp med att förövaren kommer från ett annat land, en annan stad, eller en annan familj. För det sker hela tiden, i liten och stor skala.
När Slavenka Drakulic lyssnade på förhandlingarna i krigstribunalen i Haag insåg hon hur styrd hon var av att ha vuxit upp i det auktoritära Kroatien. Hon var chockerad av att se Milosevic i rättssalen för han var ju oberörbar som ledare.
Att se detta hos sig själv är vad jag kallar mod. Vi borde nog alla ta lärdom av henne och våga se på oss själva en stund. För om man orkar se djupt och lär sig hur skuggorna ser ut så går det kanske att undvika de värsta av dem. Och det är i alla fall ett steg bort från monstret.