Lagen är tandlös i sin nuvarande form
Endast fem av 617 anmälda fall ledde till åtal.
Lagen om grooming är alldeles för snäv och måste göras om.
På fyra veckor fick Aftonbladets reporter Ida Persson över 1 000 svar då hon utgav sig för att vara en tolvårig och en 14-årig flicka på ett nätforum.
De finns därute, männen som söker sexuella kontakter med barn, och de är synnerligen aktiva i den sköna nya värld som internet erbjuder.
Den här typen av vuxna har alltid funnits, men genom den tekniska utvecklingen har deras möjligheter att ragga upp småungar ökat väsentligt.
En 35-årig man har helt andra möjligheter att lura i en tolvåring att han är 14 på ett nätforum som Kamrat än vad han skulle ha utanför den virtuella världen.
För att öka skyddet för barn införde riksdagen 2009 ett nytt brott i lagboken, kontakt med barn i sexuellt syfte. I dagligt tal groominglagen.
Bestämmelsen omfattar den som i sexuellt syfte kontaktar barn under 15 år och sedan vidtar någon åtgärd för att detta möte ska komma till stånd. Till exempel för över pengar så att barnet kan köpa en tågbiljett.
Det finns även en paragraf som syftar på onlineövergrepp: en vuxen som till exempel blottar sig för ett barn kan dömas för sexuellt ofredande.
Att ta initiativ till en ny lag var utmärkt, men politikerna borde ha lyssnat på de remissinstanser som i och för sig ställde sig positiva till denna nykriminalisering men varnade för att paragraferna var utformade på ett sätt som skulle göra det svårt att bevisa brott.
Brottsförebyggande rådet fick några år senare i uppdrag av utvärdera lagen. Analysen, presenterad förra året, var deprimerande läsning. Mellan den 1 juli 2009 och 31 december 2012 gjordes 617 anmälningar om brott, men endast fem fall ledde till åtal.
Dessutom var det bara 16 procent av anmälningarna som över huvud taget uppfyllde kriterierna för brott.
Och som om det inte vore nog med detta konstaterade BRÅ att lagen var konstruerad på ett sätt som gjorde att polisen har mycket liten tid på sig att förhindra att ett möte mellan vuxen och barn verkligen sker.
Det polisiära arbetet blir inte lättare av att det brottsliga förfarandet sker i slutna rum som spanarna inte har tillträde till.
Genomgången avslutades med den högst rimliga frågan om vitsen med en straffskala som är lägre än den som används för sexuellt ofredande och påpekande om att lagen är så snäv att den inte går att tillämpa i någon större utsträckning.
Som en konsekvens av rapporten gav regeringen i somras en utredare i uppdrag att se över straffbestämmelsen. Är den bra utformad? Finns det skäl att utvidga lagen till att omfatta även andra gärningar än de som i dag är brottsliga?
Det skulle förvåna mig storligen om utredningen kom fram till att allt är toppen. Exakt vad som behöver göras med dessa paragrafer är inte jag rätt person att svara på, men något måste ske.
Lagen är nämligen tandlös i sin nuvarande utformning.