Att vandra ensam i skogen är en del av vår identitet
Miljöminister Lena Ek vill halvera antalet stora rovdjur i Sverige.
Vi kan ha ändlösa diskussioner om det nödvändiga antalet vargar så att de inte degenererar till fyrfota idioter som blott har syskon att para sig med. Vi kan debattera björnens vanor, järvens utbredning och kungsörnens häckningsplatser.
Allt det där är frågor för experter och självutnämnda experter. Jag är ingetdera. Jag kan inte ens påstå att jag är en naturmänniska. Mitt personliga förhållande till vildmarken är noll.
Lena Eks proposition handlar om hur vi ska bevara varg, järv, lo, björn och kungsörn på en sådan nivå att de överlever men ändå inte stör oss. Regeringen har kommit fram till att vi ungefär kan halvera antalet rovdjur, från dagens 6 650 individer till mellan 3 070 och 3 870.
Det kallas gynnsam bevarandestatus. Det är, säger pressekreteraren på miljödepartementet, ”ett långsiktigt mål”.
På ett annat plan handlar propositionen inte om vargar och kungsörnar, utan om oss. Vilket är vårt förhållande till naturen? Omvärlden? Till allt det som inte är direkt nytta, och som kanske bara finns för sin egen skull?
Och vilken tolerans ska vi ha för det som blott existerar för sin egen skull, utan att vara människans sällskap, dragdjur eller slaktboskap?
Sverige är en av jordens glesast befolkade platser. Vi har 21 invånare per kvadratkilometer.
På en lista som rankar världens länder efter befolkningstäthet hamnar vi på fjärdedelen längst ner. De flesta av oss är glada för det. Att kunna vandra ensam och ostörd i skogen är en del av vår identitet.
Jämför det med Bangladesh som har 1 049 invånare per kvadratkilometer.
I Bangladesh finns tigrar. De är utrotningshotade. Om de försvinner bör ingen bli förvånad. Människan har för vana utrota de större djuren.
Det går i dag en kungsörn, björn, varg, järv eller lo per 68 kvadratkilometer i Sverige.
Ett rovdjur på 68 kvadratkilometer.
Regeringen tycker att det är för mycket. Miljöministern anser att rovdjuren tränger ut människor och boskap.
Lena Eks proposition är inte bara ett politiskt förslag om hur rovdjuren ska hanteras. Den är också en indirekt berättelse om vår gränslösa girighet.