Jag tog t-banan ut till fattigdomen i London
Jag sitter på en uteservering vid Sloane Square och äter kycklinglever till förrätt. Den är utmärkt. Solen skiner.
En Aston Martin rullar förbi. Sedan kommer en Ferrari. En Bentley. En gräddvit Rolls-Royce. Och sedan en Aston Martin till, vit, nercabbad, paret i den är i fyrtioårsåldern, de har solglasögon och skrattar.
Den trevlige servitören hämtar huvudrätten, kummel på en tunn bädd potatispuré. Jag äter sakta och tänker att fisken är god men aningen försiktigt kryddad. Lyfter jag blicken kan jag se tvärs över torget. Där ligger Gieves & Hawkes skrädderi. Jag visste inte att de hade en filial här. Undrar vad det kostar att låta sy upp en kostym. 30 000 kanske. Som start.
Ännu en Aston Martin rullar förbi. Jag bestämmer mig för att räkna hur många som passerar under lunchen. Jag struntar i de andra som trängs i trafiken – Jaguar, Bentley, Rolls-Royce, Ferrari, Lamborghini, för att inte tala om dussinbilar som Porsche, Mercedes och BMW.
När vi läser om depressionen på 1930-talet får vi oftast en endimensionell bild: soppkök, arbetslösa köande, vräkta familjer, social oro, upplopp, nödarbeten, fascismens framväxt.
Vi glömmer att det också var en period av framsteg och optimism. Samtidigt som depressionen härjade moderniserades kollektivtrafiken i London. På nätet finns listor med fantastiska byggnader som uppfördes under det årtionde som vi alltid kommer att betrakta som upptakten till en av mänsklighetens största katastrofer. Hotell. Biografer. Fred Astaire dansade på vita duken.
Ford byggde 1931 fabrik i Dagenham i östra London. Den hade som mest 40 000 anställda. Nu är de 4 000, och minskar.
Fotografen Urban Andersson och jag har just varit därute. Tunnelbanan har direktlinje från Sloane Square till fattigdomen. Jag träffade en sjukpensionerad arbetare från Fordfabriken. Han hejar på det rasistiska British National Party.
Till efterrätt? undrar kyparen.
Chokladmousse och en liten espresso, tack.
Människor med shoppingkassar strosar förbi. Livet är underbart en varm vårdag på Sloane Square.
När jag reser mig har jag räknat till 17 Aston Martin. Trafiken åstadkommer en knappt skönjbar vibration i marken. På ett fartyg hade jag tänkt: en skakning på nedre däck.