Festen är över för de flesta av svenskarna
När jag ryckte in i lumpen 1979 hade jag en lägenhet i Göteborg som kostade 190 kronor i månaden. Värnpliktsverket gav mig 210 som bidrag till hyran, varför jag fick mer än jag bad om förstod jag aldrig.
Ett par år tidigare hade jag arbetat på lagret på en verkstad i Åmål. Där fick jag veta att man självklart inte skulle förlora ekonomiskt om man blev sjuk. Det hände – och detta skäms jag för – att jag stannade hemma och läste Strindberg i stället för att gå till jobbet.
Sådana förhållanden präglade en generation svenskar. Arbete fanns alltid. Behövde vi hjälp tog samhället hand om oss. Samhället var ibland generösare än vi begärde.
I min familjs kollektiva hågkomster ryms det lusfattiga Bondesverige, välfärdsstatens framväxt och den otroliga rikedom svenskarna plötsligt befann sig i på 60-talet.
Häromdagen åt jag lunch med en vän som är chef på en reklambyrå. Maten, en vanlig lunch en vanlig dag i centrala Stockholm, kostade 110 kronor. Riksdagen har sänkt restaurangmomsen och sedan dess har det blivit dyrare att äta ute. Hur det går ihop vet jag inte men Anders Borg står för uträkningen så den är säkert rätt.
Över kycklingen berättade min vän att de meritförteckningar unga aspirerande reklamare sänder till honom har förändrats. De är numera otroligt omfattande, otroligt fint uppställda och inte alltid sanningsenliga.
Det gäller att sälja sig själv.
Min generation fick lära sig att det är fult att misstro sina medmänniskor. Under gymnasietiden ledde jag ABF-kurser som handlade om spanska inbördeskriget och marxismen. Mina vänner var kursdeltagare. Det var bara att skicka in namnen så sände ABF mitt arvode med vändande post. Allt gick rätt till.
Minnena styr oss. När vi diskuterar framtiden förhåller vi oss till hur Sverige var.
I dag läser jag i tidningen om personliga assistenter och miljonbedrägerier. Hundratals riskerar åtal. SSU misstänks för bidragsfusk. Igen.
Festen är slut, i alla fall för de flesta. Hur kommer minnena att prägla den unge reklamaren som i jakt på försörjning snyggar till sin meritförteckning bortom sanningens gräns?
Hur kommer den politiska debatten att föras när Borg är riktmärket och ingen längre vet vem Sträng var?