Tragiska livslögner i godhetens namn
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-02-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En av de mest skrämmande upplevelser jag haft var ett möte med en katolsk präst. Det var i Bosnien under kriget i en liten stad bara några kilometer från fronten. Den milde prästen visade den plats där några barn haft en uppenbarelse av jungfru Maria för länge sedan och han talade mjukt om fred och försoning.
Plötsligt drog han fram en stencil där det stod att alla muslimer måste drivas bort från Mostar. På en sekund ändrade prästen både utseende och personlighet.
- De måste dö, sa han och fladdrade med rocken.
Jag svär, det var som att hamna i Poltergeist eller någon annan skräckfilm.
Hur kunde denna så kallade goda präst först tala om fred och i nästa stund längta efter att slakta de arma människorna i Mostar?
Jag tänker ofta på denna schizofrena religiositet när jag följer dramat i Knutby.
Visst är det tragiskt, men helt överraskande är det väl ändå inte med denna sekterism.
Folk har ju i alla tider velat vara på vinnarsidan. Att dessutom slippa tänka själv, vara omgiven av kompisar och få fribiljett till himlen måste vara lockande. Tänk att kunna gå omkring och veta att man är en god människa. Vilken underbart kravlös tillvaro. Okej då, den egna viljan är bortrationaliserad men lite får man väl offra. You get your pie in the sky when you die.
Knutby, Livets ord, Guds barn, katolska präster i Bosnien.
Folk kan uppenbarligen lura sig själva till att gå på vilka tragiska livslögner som helst i godhetens namn.
Visst, du kan sträva efter att bli en god människa men den dag du tror att du verkligen ÄR god, då har du ju också misslyckats. För en riktigt god människa är inte så självgod att hon eller han anser sig vara god.
(Detta är en så kallad regulativ idé som Immanuel Kant kom på redan på 1700-talet.)
En annan tänkare, Nietzsche, hävdar att 90 procent av mänskligheten längtar efter att bli kontrollerade och styrda. En deprimerande tanke, men tänk om han har rätt? Varför är annars folk så villiga att följa starka ledare och utföra obscena saker, gång på gång?
Efter första världskriget skrek en hel värld: Aldrig mera krig. Tjugo år senare var andra världskriget
i gång. Efteråt var alla åter rörande överens: Aldrig mer. Men så började slakten i Vietnam, Rwanda och Bosnien.
Mänsklighetens minne är så bedrövligt kort att varje generation får lära sin egna bittra läxa.
Och de människor som anser sig vara goda och rättfärdiga är de som faller snabbast för propaganda, grupptryck och sekterism. För ju mer man lägger locket på, desto mer man försöker gömma undan sitt eget mörker, desto starkare växer det sig.
Därför litar jag hellre på en halvusel rumlare med självinsikt än på en rättfärdig kristen eller muslim. För det är inte partytjejen med många sexpartners som startar sekter, blir självmordsbombare eller krigshetsare.