Kriminalromanen går inte att mörda
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I dag är bokmässan över, författare och förlagsmänniskor packar ihop sina svullna levrar och beger sig hemåt mot ett ödsligt år utan montrar, läsare och gratisvin.
Man undrar ju om de fått något svar på en av de stora frågorna i denna luftkonditionerade låtsasvärld: Är kriminalromanen död och beror det på alla kvinnliga deckarförfattare?
I en artikel om bokbranschen skrev Dagens Nyheter att varje förlag med självaktning numera vill ha minst en deckardrottning och att marknaden nu är mättad. Att bokförlag vill ha storsäljande författare är inte så märkligt, inte heller att många börjar bli utmattade på deckare eftersom det är det enda som visas på tv nuförtiden.
Det som däremot irriterar är att kvinnor lätt föraktfullt buntas ihop till en jämntjock massa, något som manliga författare alltid slipper.
Är det någon som hört Mankell, Guillou och Nesser kallas deckarkungar? Vem säger: Gud vad jobbigt, nu har alltför många karlar börjat skriva böcker, vi måste stoppa dem, de sänker kvalitén. Självklart inte. Män är individualister, egna varelser.
Men trots att Karin Alvtegen påminner lika mycket om Liza Marklund som Homeros om Emily Brontë (det vill säga inte alls) skyfflas de samman i samma hotfulla epitet.
Tydligen är det så att de kvinnliga deckarförfattarna närmar sig den kritiska punkten, 50 procent. Då uppfattas de plötsligt som alldeles för många.
Minns ni valet 1994? Det var då det talades om ”varannan damernas”, det vill säga hälften män, hälften kvinnor. När vi sedan fick en jämställd regering påstod vissa debattörer, på fullt allvar, att den reella makten nu flyttats bort från politiken till näringslivet eller någon annan sfär. Politiken var död, beviset på detta var alla kvinnor som släppts fram.
Nu blev det självklart inte så, politiken mår, trots kvinnorna, relativt bra och kriminalromanen har varit oerhört populär sedan Edgar Allan Poe skrev ”Murders in the Rue Morgue” 1841, och kommer nog inte att lägga sig ned och självdö i första taget. Oavsett vilket kön författarna råkar ha.
Nej, de enda som borde dödförklara sig själva är alla överlägsna besserwissrar som inte förmår att ta människor på allvar och se dem som individer, utan svepande klumpar ihop dem i epitet. För kom ihåg: bra idéer dör aldrig, de kanske försvinner, men bara en stund, sedan återkommer de i en större starkare och bättre form. Banzai!