Jag vet inte ens hur Laila Bagge ser ut i ansiktet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag vet inte ens vem Laila Bagge är. Jag skulle inte kunna redogöra för Laila Bagges ungefärliga status, om så Farc-gerillan hotade med att straffa min tystnad med att släpa in det käraste jag har i djungeln.

I det läget skulle det inte finnas annat att säga än ajöken.

Detta apropå att jag läser i en branschtidning att Laila Bagge påpassligt har visat sin stjärt för en kamera och att resultatet funnits på kvällstidningarnas hemsidor och att det i sin tur lett till att det slagits besöksrekord, till den grad att tekniken kraschat.

Det finns uppenbarligen miljontals svenskar vars högsta dröm är att se Laila Bagges stjärt. Man känner sig lite utanför, när man inte ens kan påminna sig att man har sett hennes ansikte.

Och nu Knutby. En gång till. För det har tydligen startat en andra - eller snarare en sjätte, eller nionde - Knutbyandning, med filmer och pjäser och debatter.

Om nu Farc-gerillan mot förmodan kommer och ställer livsavgörande frågor hoppas jag att det handlar om Knutby. Om detta ämne kan jag mycket mer än jag har lust. Och nu börjar de igen.

Det finns ett underliggande antagande, får man förmoda, för pjäserna och filmerna. Det antagandet måste rimligen vara att det finns något intressant att fundera på här. Att något om Knutby ännu är osagt, eller åtminstone värt att tänka på lite längre, en gång till, ännu djupare.

Det är möjligt att det stämmer. Men jag kan för mitt liv inte föreställa mig vad detta något skulle vara. Att folk trodde på Gud? Det är vänt och vridet på. Att det fanns en karismatisk ledare? Färdigt. Att det förekom sex? Det har vi verkligen tröskat. Kvinnosyn? Gjort. Medierna? Avbockat.

Efter allt det där - de grundliga studierna, diskussionerna, ältandet - tror jag att den rimliga slutsatsen av Knutby är den här: Det existerar knäppgökar som då och då lyckas få till det rejält. Försöker man göra mer av det blir det krystat. Det vet vi, för varje vinkel är prövad, minst två gånger.

Jag misstänker att ett slumpvis valt dödsfall av de drygt 90 som varje år beror på mord, dråp och misshandel, vid det här laget antagligen vore mer intressant än det i Knutby.

Men det är Knutby vi får. Och Laila Bagges stjärt. Och ytterligare en ovälkommen påminnelse om hur burkpölsetrist världen kan vara.