Säpos märkliga nonchalans
Cantwell: Hade en annan bedömning gjorts om utrikesministern var en man?
Hade Anna Lindh varit vid liv i dag om hon var man?
Att det över huvud taget finns anledning att ställa frågan är inte smickrande för Säpo.
En ledande politiker är alltid utsatt, men Anna Lindh var osedvanligt exponerad veckorna innan hon mördades.
Det pågick valkampanj inför folkomröstningen om EMU och utrikesministern var tillsammans med Göran Persson den socialdemokratiska ja-sidans tyngsta namn.
Hon prydde många av de valaffischer som sattes upp på gator och torg runt om i landet.
Lindh var samtidigt kritiserad: Många ansåg att hon hade svikit arbetarrörelsen genom valsamarbete med dåvarande Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg och Carl Bildt.
Det är med denna bakgrund inte svårt att förstå att Säkerhetspolisen hade beslutat att Lindh skulle ha polisbevakning varje gång hon framträdde under valrörelsen.
Så skedde dock inte. Några dagar efter mordet kunde Aftonbladet avslöja att utrikesministern saknade skydd under fyra möten - och att det inträffade incidenter vid samtliga.
I Uppsala blev en känd missbrukare besvärlig och närgången, i Växjö försökte några personer långt ut på vänsterkanten att sabotera hennes tal och i Tensta trängde sig en högljudd och fäktande man fram.
I Gävle tog sig en berusad man fram till Lindh med ett föremål
i sin hand. Biträdande näringsminister Ulrica Messing lyckades mota bort honom.
Utrikesdepartementet tog efter samtliga dessa möten kontakt med Säpos livvaktsskydd och påpekade att polisiär närvaro hade saknats. Men ingenting hände.
Vi vet alla att Lindh var utan livvakt då hon mördades.
– Vi gör hotbildsbedömningar efter situationen, den informationen vi har och hur vederbörandes program ser ut. Såvitt vi vet har vi inte haft information om att något kunde vara aktuellt mot Anna Lindh, svamlade tillförordnade Säpochefen Kurt Malmström efter dådet.
Det är ett svårbegripligt naivt sätt att tänka. Det är en analys som bygger på tanken att om inte Säpo får konkreta tips om ett planerat attentat så föreligger inget hot. Det är ett synsätt som helt bortser från faktumet att redan exponeringen och kändisskapet innebär att en framgångsrik politiker är utsatt för risker.
En mördare behöver inte nödvändigtvis tillhöra en avlyssnad terrorgrupp. En mördare kan lika gärna vara en ung man med kniv som av en slump får syn på en människa han hatar på NK.
I dag vet polisen bättre. Skyddet runt politiker har ökat. Men varför drog inte Säpo dessa slutsatser redan efter mordet på Olof Palme?
De två brotten har uppenbara likheter. Vare sig Palme eller Lindh var ute på förannonserade, offentliga uppdrag. Statsministern var på väg hem från en bio med sin fru. Utrikesministern var ute och tittade på kläder med sin väninna Eva Franchell.
Om cheferna på Säpo saknade de förståndsgåvor som krävs för att dra slutsatser av skotten på Sveavägen så kunde de ha läst utredningen som Secret Service, det organ i USA som har ansvaret för bland annat presidenten, en gång i världen gjorde.
Den visade att attacker på offentliga personer nästan aldrig utförs av organisationer eller personer med rationella motiv.
Anna Lindh hade över huvud taget sällan livvakt under sin tid som utrikesminister. Undantagen var vid utlandsresor, då Sverige 2001 var EU:s ordförandeland samt då det fanns konkreta hot.
Vi kommer aldrig att få veta om Lindh hade varit vid liv i dag om hon hade haft skydd under den där eftermiddagen. Men mycket tyder på det. Eva Franchell har vittnat om att hon lade märke till mördaren på nio meters håll, innan han ens hade börjat springa.
– Min bedömning är att jag hade kunnat göra någonting om jag var tränad för det, säger Franchell i dag.
Säpos nonchalans blir inte mindre egendomlig av att Lindhs närmaste medarbetare, kabinettsekreterare Jan Eliasson, av säkerhetsskäl ofta åkte statsrådsbil till och från jobbet.
Hon tog tåget eller cyklade.
Det är svårt att frigöra sig från misstanken att Säpo inte tog hennes situation på allvar. Att en annan bedömning hade gjorts om utrikesministern var en man. Ingen ger sig väl på ett fruntimmer?
Den 10 september 2003 var inte en av den svenska säkerhetspolisens bästa stunder.
Anna Lindh tvingades betala ett fruktansvärt pris för denna inkompetens.