Orden som kan fälla Engström för terrordådet i Visby
– En sagopojkes sista äventyr.
Det är den andra rättegångsdagen i Visby och Theodor Engström har just blivit ombedd att beskriva mordet och terrordådet han är åtalad för.
Alldeles enkelt är det inte att förstå vad han pratar om, men åklagare Henrik Olin vill inte ge upp.
Långsamt, tålmodigt, enkla frågor, förhoppningen är att Engström ska ge rätten en någotsånär sammanhållen och begriplig förklaring.
– För tre år sedan inledde jag en spökdans, jag blev en spökpojke som inte lyckades etablera mig i vuxenvärlden.
– Jag var vägledd av högre makter som visade mig nåd och ett tomrum.
– Människors fientliga konsensusverklighet i Almedalen gav mig ett uppdrag att slutföra.
Häktets gröna kläder, mörkt, långt hår, glasögon och skägg.
Den misstänkte terroristen ser ut som någonting från slutet på 1960-talet, en medlem i Beatles i höjd med inspelningen av Abbey Road eller varför inte sektledaren och mördaren Charles Manson.
Planen var att förhöret med honom skulle inledas först efter lunch, men tidigare partier i rättegången har avhandlats snabbare än beräknat.
Långa delar av Engströms berättelse är hopplösa för några andra än honom själv att förstå.
– Jag har då gått in i Almedalen den dagen. Och Visby, i syfte att genomföra en självmordsbombning.
– Detta å ena handen som en spökpojke, övergiven av mina medmänniskor, och i andra handen, som en sagopojke.
Men åklagaren får då och då belöning för sitt tålamod. Konturer av logik och begriplighet skymtar.
Som då Engström plötsligt berättar om planen han hade och om varför han hade tre måltavlor.
Annie Lööf, den kända partiledaren, en symbol för politiken.
Hanna Stjärne, vd på SVT, representanten för de traditionella medierna.
Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnaren, symbolen för en vård som han anser har svikit honom.
Det är en grym ödets ironi att en människa som ägnade hela sitt yrkesliv åt att hjälpa de psykiskt sköra mördas av en man som bedöms lida av en allvarlig psykisk störning.
En psykisk störning som i såväl rättssalen som i det offentliga samtalet tenderar att grumla sikten.
Kan en mentalt sjuk person samtidigt vara terrorist?
Frågan påminner om den som domarna i Oslo Tingrett hade att ta ställning till våren 2012.
Jag var på plats under rättegången mot Breivik och hörde jurister och rättspsykiatriker vrida och vända på tankegångar och argument.
Det fanns inget motsatsförhållande. Det var fullt möjligt att vara både psykiskt störd och en mördare med ideologiska motiv.
I ett annat mål i en annan domstol i ett annat land har en annan åklagare högar med insamlat material som ska styrka terrorism.
Datorn som innehöll diskussioner om terrordåd och funderingar om mord på politiker, chattar med nazister, anteckningsböcker med planer om att sprida skräck med mord på förskolebarn, drömmen om att bli en svensk Breivik...
Förmiddagen har kommit och gått, lagman Per Sundberg har brutit för lunch, nu är klockan 13, förhöret fortsätter.
Vi är fem personer, två journalister, ett par av polisens utredare och en sjukskriven ung kvinna som sitter i sal i en byggnad med många salar och tittar på en skärm och hör en man än en gång påstå att han var en sagopojke.
Men det här är inget biopalats och det vi tittar på är inte Hollywood eller Beck eller någonting annat ur den miljardindustri som omvandlar kriminalitet och grövsta tänkbara våld till underhållning.
Detta är Attunda tingsrätt i Sollentuna, ett medhörningsrum som visar ljud och bild från förhandlingen i Visby.
Engström är arg nu, han anser att han inte får tala till punkt, han fräser upprört om en ”riggad lynchning”.
Han anser att han inte blir trodd, att hans psykiska sjukdom bagatelliseras.
Kommer åklagare Olin övertyga rätten om att det är en terrorist som ska dömas?
För att lyckas måste han bevisa att mordet på Ing-Marie Wieselgren 1. hade kunnat skada Sverige och 2. att syftet var att sprida fruktan.
Men förmiddagens galna ordmassor och förvrängda verklighetsuppfattning har bytts mot korthuggna svar.
Kanske var det väsentliga redan sagt. Kanske var denna rättegångs viktigaste sekvens ett kort replikskifte strax före lunch.
Åklagarens hade just frågat varför mordet skedde i just Almedalen.
– Jag ville slå tillbaka mot det svenska folket, svarade Theodor Engström.