Det är en osund fixering vid jobb

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I en av Steve Martins tråkigare filmer – jo, de är rätt många, jag vet – är han tv-meteorolog i Los Angeles. Det är förstås ett alldeles poänglöst jobb.

Varje dag ställer han sig framför kameran, ler, pekar på några solar och talar om att i dag blir det samma varma väder som i går. Och i förrgår. Och dagen dessförinnan. Och...

Jag tänker på det där ibland, nu när vi både har arbetslinje och en släng av personvagnsdöd i Göteborgsområdet.

Det finns egentligen ingenting som inte arbete ska råda bot på. De uppenbara sakerna: att man får en lön och statskassan sitt rövarbyte.

De sociala sakerna: att man får arbetskamrater, ett sammanhang, lite träning i att vistas bland folk. De utländska sakerna: att man lär sig svenska och integreras. De existentiella sakerna: att man får en mening och ett syfte med livet.

Dessutom finns alla dessa undersökningar som visar att folk träffar sina blivande män och fruar på jobbet. Så utan arbete skulle vi inte bara vara fattiga, omöjliga att ha i möblerade rum, ointegrerade och meningslösa, vi skulle vara ensamma också.

Det låter inget vidare. Men så tänker jag på tv-meteorolog Martin.

Undrar hur många på, till exempel, Volvo som tycker att deras jobb är ungefär lika meningsfullt som att prata väder i Los Angeles. Antagligen en försvarlig andel. Kanske uppvägs poänglösheten av de sociala sakerna. Kanske finns det riktigt trevliga arbetskamrater.

Å andra sidan, kanske inte. Det är ju inte alldeles säkert att folk blir gladare av att ha tråkigt i grupp.

Nej, jag tänker inte skriva något schvungigt om att det vore bra att det slogs igen lite fabriker, både här och där. Fullt så dum är jag inte. Men jag skulle i all stillhet vilja antyda att det finns något osunt i den här maniska fixeringen vid arbete och dess undergörande kraft.

Folk i allmänhet har aldrig haft tillgång till så mycket fritid som nu. Ändå talar vi om fritid som ett bihang till arbete; något som bara finns till för att vi ska orka gå till jobbet igen.

Jag tror inte att det där är bra. Jag tror att idealet är att man ska kunna ha ett arbete, lika poänglöst som Steve Martins, och ändå vara lycklig.

För då har man begripit att arbete bara är arbete.

Livet är något annat.