Sam står kvar vid disken – då håller sig regimen lugn
”Höger eller vänster spelar ingen roll. Politikerna gör ändå inget”
HONGKONG. Kunderna försvann för Sam Louie när demonstrationerna började utanför hans affär.
Vanligen är läget för skrädderiet Jim's Tailor alldeles utmärkt i gallerian som ligger bredvid Hongkongs regeringsbyggnader. Men vem vill beställa en ny kostym när gatorna är fulla med demonstranter?
Så Sam står ensam bland tygpackarna i butiken och väntar. Hans ensamhet och korslagda armar har större betydelse än den egna privatekonomin: Sam arbetar på provision och förlorade 10 000 Hongkongdollar, lika mycket i kronor, förra veckan.
Så länge Sam muttrar över demonstranterna utgör de ingen verklig fara för regimen.
Visst – det är förnedrande för stadens högste ledare CY Leung som framställs som en vampyr alternativt nolla på studenternas hemmagjorda affischer.
Visst – handeln i centrala Hongkong sjunker som en sten. Sam Louie beräknar att omsättningen i skrädderiet har gått ner med 90 procent.
Visst – demonstrationerna skakar den officiella kinesiska självbilden av stabilitet och lugn och ständig tillväxt.
Men – så länge studenterna håller sig på gatan och skanderar slagord och debatterar framtiden med varandra utgör den så kallade paraplyrevolutionen inget strategiskt hot mot regimen. Studenterna kan bråka ett tag. De kan komma med sina krav. Några får de kanske igenom. I allt väsentligt förblir ordningen vid det gamla.
Hongkong saknar traditionell arbetarklass. Det är en handelsstad. Det är män som Sam Louie som utgör arbetar- och medelklassen, vilket kan vara svårt att förstå eftersom han tjänar 50 000 i månaden och har en Rolex i guld och stål på armen.
– Det är först på senare år som jag fått det så bra, säger Sam som snart fyller 63. Fram till för tio år sedan tjänade jag bara 15 000 i månaden.
Så länge arbetarna står för sig och de intellektuella för sig är regimen säker. Det vet härskarna i alla diktaturer. Därför var till exempel kommunistledningen i Polen på 1970-talet inte allvarligt oroad över de ständiga strejkerna. Det var först när arbetare och intellektuella gick samman 1980 som systemet hotades. Demonstrationerna på Himmelska fridens torg i Peking 1989 blev verkligt farliga först när arbetare kom dit, och när en grupp arbetare utropade en fri fackförening.
Då slog regimen tillbaka med full kraft.
Sam Louie har aldrig röstat och är inte intresserad.
– Höger eller vänster spelar ingen roll, säger han. Politikerna gör ändå inget. Det är okej om de demonstrerar här utanför en kort tid. Men bara en kort. De får inte störa vardagslivet. De flesta måste arbeta varje dag för att klara sig.
Således har det varit skärmytslingar mellan butiksinnehavare och demonstranter. Natten mellan fredag och lördag försökte några affärsidkare flytta barrikader så att trafiken – och kunderna – kan komma fram.
Känslorna blir starka, för Hongkong är en stad utan socialt skydd. Här får man klara sig bäst man kan. Sam Louie må ha en hygglig månadslön men han har ålderdomen att tänka på. Det gäller att arbeta – sex dagar i veckan – och spara.
Lokaltidningen rapporterar om en städerska som vädjade till studenterna att släppa in henne i den blockerade regeringsbyggnaden, för hon har betalt per dag.
– Jag har inte ens en miljon på banken, säger Sam.
För en svensk låter det fantastiskt. Men det är pengar som Sam och hans fru ska leva på när han inte orkar eller får arbeta längre. De bor i en enrummare på 14 kvadratmeter på södra sidan av Hongkongön.
Sam lägger en tygpacke till rätta. Han slår bort några dammkorn på diskens mörka marmorskiva. Han har inget att göra. Ute på gatan surrar studenternas samtal. Någon sjunger. Demonstranterna applåderar. Så länge Sam står kvar vid disken är regimen lugn.