Är orkesterdiket ett minisamhälle?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om man går på operan ska man sitta så man ser orkesterdiket. Då får man mycket att tänka på. Hur börjar man spela harpa, till exempel? I kommunal musikskola? Vad börjar man med? "Köp varm korv", som alla andra? "Till Paris"? Riffet från "Smoke On The Water"? "House Of The Rising Sun"?

Fast det riktigt intressanta med ett orkesterdike är inte de enskilda instrumenten, utan samspelet. Särskilt innan själva spelandet sätter igång och innan någonting är "sam-".

Det är min favoritstund. Minuterna när det snart är dags och alla instrument plingar och blåser och gnider lite förstrött, var för sig. Det är ljudet av förväntan och spänning. Ungefär som det djupa andetaget, innan man öppnar sin räkning från American Express.

Fast trevligare, förstås.

Det jag aldrig har kunnat begripa är varför. Varför måste alla plinga solo, innan de sätter igång? Baletten jag var på i förrgår hade tre pauser och i slutet på varje paus började kakofonin. Är det för att stämma instrumenten? Men till och med killen som hade hand om tamburiner och trianglar rasslade och klingade. Hur stämmer man en triangel? En oroande tanke är att det är någon slags desperat repetition. Att orkestern, inte ens i andra pausen, är riktigt säker på vad den ska spela. Men det lät inte så.

Sedan slog det mig att det här kanske är vad musiker gör för att få vara i fred. Ungefär som vi vanliga, dödliga begraver näsan i en tidning när något snacksaligt irritationsmoment kliver på bussen. Kanske är de dödströtta på fagotten, eller valthornet bredvid. Kanske har de tvingats utstå en rolig historia för mycket från buskisen med ventilbasunen. Kanske är det där orkesterdiket inte alls så harmoniskt som det låter. Kanske är det i själva verket en skyttegrav.

Man skulle kunna bygga en teori på det där. Orkesterdiket som en bild av samhället. Vikten av att kunna jobba ihop, men också vikten av att få vara i fred. Att man kan samexistera, till och med samskapa, utan att älska varandra.

Å andra sidan är kanske musiker helt enkelt nervösa innan de sätter igång, precis som alla andra. Kanske har de bara svårt att hålla fingrarna i styr.

Det hade förresten den elake trollkarlen också, men prinsen vann och Svansjön slutade lyckligt. Som alltid.