De överlevde – men pressfriheten dör med varje bomb
– Jag tackar bara Gud för att vi har fått ett nytt liv, säger Khalil, som Aftonbladets team har anlitat som chaufför i Libanon.
Strax innan hade han kört ut från en förort till Beirut, med bilen full av glassplitter och metall efter en explosion precis intill dem.
– Det visar hur farligt det är för alla de 700 000 människor som lever i den här förorten, säger vår reporter, Magnus Falkehed.
Och för journalister, kan man tillägga.
Bara i år har 36 journalister dödats i kriget mellan Hamas och Israel, enligt CPJ. Sedan kriget inleddes för strax ett år sedan är siffran mycket högre – och ”saknar motstycke”, enligt CPJ.
Det är lätt att ta journalistik för given, kanske särskilt för oss här i Sverige.
Det fanns också en tid då journalister var mer eller mindre fredade i konfliktzoner, men det var länge sedan.
Varje bomb som faller nära en journalist är inte bara en fysisk fara – det är också en attack på friheten att rapportera och informera.
Våra medarbetare i Beirut är ju där, trots faran, för att säkerställa att de berättelser som når er inte filtreras genom någon annan. Det är kanske viktigare än någonsin.
Att vara på plats är en av journalistikens grundpelare. Som just nu är under hård press, minst sagt.
Faran för journalister är större än bara fysiska attacker. Den är också politisk. I många länder är journalister måltavlor för både regeringar och väpnade grupper, och år efter år går Pressfrihetsindex åt fel håll.
Den här bomben, som nästan tog våra kollegors liv, är en brutal påminnelse om vad som står på spel. Men det är också en påminnelse om varför det är så viktigt att vi fortsätter.
Magnus, Jerker och Khalil överlevde, tack och lov. Men pressfriheten riskerar att dö – bit för bit, attack efter attack.