”I dag fick vi ett nytt liv”
BEIRUT. En dov explosion – sen splittras bakrutan vid våra huvuden.
Brännheta metallflisor regnar över Aftonbladets team, medan bilen flyr bort från detonationen i södra Beirut.
– Jag tackar Gud, för i dag fick vi ett nytt liv, säger vår chaufför.
Krigsstressen håller Beiruts invånare i sitt grepp, dygnet runt. För oss började det klockan fyra på morgonen. Långt innan de glödheta splittret började flyga över våra huvuden.
Det var en av de där dova smällarna, grova och djupa som slet mig ur sömnen.
Efter en vecka i Libanon börjar man känna igen dem. Det finns smällar som slår ut enskilda lägenheter och människorna i dem. De föregås av det eviga surret från drönare i luften.
Men det här var i storleksordningen XXL, en av smällarna som verkar börja någonstans i helvetet och söka sig uppåt till jordskorpan. En av detonationerna som stöper om stadsbilden.
Jag drog på mig ett par byxor och gick upp till takterrassen. I den fuktiga natten såg man nästan ingenting. Där satt bara fyra franskspråkiga hotellgäster och dövade stressen i sprit. Var och en hanterar kriget bäst hen kan…
Följande morgon, efter att ha skrollat genom nattens olika attacker, bestämmer vi oss för att ta en tur i staden. Efter att ha åkt vägen förbi internflyktingarna som sover på trottoaren intill strandpromenaden, kör vi vidare mot sjukhuset al Zahraa.
Där har israelerna under natten beskjutit en lägenhet på fjärde våningen med vad man får säga vara precisionsbomber.
Men inte ens precisionsbomber funkar alltid. Hizbollahanhängarna med automatgevär säger att det finns en odetonerad bomb kvar i den mörka sotiga, lägenheten som gapar tom och utblåst. Den här förorten är känd för att vara chic med höga lägenhetspriser, vilket kan tala för att det var befälhavare i lägenheten.
Senare under dagen ska Hizbollah organisera någon form av propagandatur för utländsk press, säger de. Det är nytt i informationskriget. Hittills har Hizbollah gjort allt de kunnat för att hålla utländsk press på behörigt avstånd.
Vi fortsätter resan förbi ytterligare en utblåst lägenhet där bara kristallkronan i taket verkar ha klarat sig på något absurt vis.
Men nattens stora explosion från helvetet ligger längre in i Hizbollahförorten Dahieh. Att tränga in här är som att komma in i en parallell stad och verklighet, långt ifrån det livliga centrala Beirut.
Vi åker utmed tämligen tomma gator där vi korsar främst motorcyklar och mopeder. Här och där står män i svarta t-shirts och håller koll på vilka som passerar.
Vid nedslaget för nattens bomber är det ett helt kvarter som har raserats. Tonvis med betong och grus har begravt vad eller vem som kunnat finnas i eller under husen.
På vissa håll har Israel nu börjat förvarna om var de ska bomba. Sådana meddelanden mitt i natten får nog snarast ses som psykologisk terror.
I likhet med att bomba flera gånger på samma ställe. Libanons regering protesterar mot en krigföring som redan har börjat kosta tiotals hjälparbetare livet.
Vi åker runt kvarteret, upp lite högre. Efter en snabb överläggning bestämmer vi oss för att det inte är värt att gå ur bilen, eller ens att stanna kvar för att ta några bilder. Det är den typen av övervägande som journalister i Libanon tvingas göra varje dag.
Vår bil hinner knappt i väg innan vi hör ett dovt ljud, följt av en explosion i nästan samma sekund. Från baksätet där jag kastat mig ner ser jag bakrutan krossas av tryckvåg och splitter.
Utmed gatan springer civila åt alla håll i panik. Mopeder kör så fort de kan från platsen.
Rakbladsvasst splitter, glas och brännhet metall fyller bilen. Vår chaufför Khalil Kamal håller sig lugn nog att snabbt köra vidare, ut från området. Men hans händer och fingrar darrar. Hjärtat slår snabbare.
– Jag tackar Gud för i dag fick vi ett nytt liv. Men det här är inte bra. Israelerna skjuter civila mitt på gatan, säger han.
Någon timme senare hör fotograf Jerker Ivarsson ytterligare tre smällar från samma område.
Mer rök, mer blod, mer sorg.
