Professorn borde få bli sjuk och utbränd
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-04-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I vår släkt har vi en lång och stolt tradition – att jobba ihjäl sig. Morfar dog med stövlarna på, flera kvinnliga släktingar är redan utbrända. Jag kan inte påstå att detta gör jularna särskilt ystra men vi har i alla fall ett gemensamt familjedrag – prestationsångest.
Men i veckan hävdade professor Marcello Ferrada-Noli att utbrändhet inte existerar. Det är gnäll från lata människor som vill bli sjukskrivna för att de är ovänner med chefen. Oklart om han har träffat någon med utmattningsdepression. Det krävs nämligen inte läkarexamen för att begripa att folk som rör sig som drogade sengångare, har värk i hela kroppen, är lika pessimistiska som Ior. Sådana startar sällan politiska partier, jobbar svart eller myglar för de orkar inte.
Och egentligen är det inte konstigt att folk får utmattningsdepression. Här går vi runt med våra vanskötta stenålderskroppar. Vi äter fel, rör oss för lite. Hjärnan kämpar på högvarv redan innan arbetsdagen börjat. Vi träffar nya människor, pratar i mobilen, surfar på datorn, kollar på tv. Varje dag bearbetar hjärnan gigantiska mängder information, hårddisken är alltid full.
Jämför med livet på en gård under 1700-talet. Folk gjorde samma saker, följde samma cykler. Kanske kom grannen på besök, men knappast fler.
Människor hade sin plats i samhället, på gott och ont.
Nu ska alla förbättra sig på varje tänkbart sätt, från midjemått till karriär. Och är det inte det där jävla pensionssparandet som ska fixas så är det tvätten, räkningarna, ungarnas matsäck, träning, kvartssamtal, etc. Inte undra på att kropp och hjärna säger ifrån.
Satt vid ett bord tillsammans med fem medelålders personer. Det visade sig att alla hade bettskenor för de gnisslade tänder i sömnen. Hur sjukt är inte det? Stress är mäktigt, den fräter hål i magen, bryter ned kroppsdelar. Det behövs inte ens särskilt mycket.
Lars Oreland, professor i farmakologi, berättar att man utsatt försöksdjur för kronisk stress, lite men konstant. När forskarna också tog bort djurens kontroll över tillvaron, som hos vårdpersonal ungefär, fick de biokemiska förändringar i hjärnan – utmattningsdepression.
Men enligt Marcello Ferrada-Noli så finns alltså inte syndromet. Ibland önskar man att man kunde sända sjukdomar på folk så de fick känna hur det känns. Empiriska studier är nyttiga och nödvändiga, även för en professor i hälsovetenskap. Och Marcello verkar sannerligen behöva lite nya insikter.