De är Sveriges osynligaste politiker
Vinnare och förlorare på politikens undantagstillstånd
Även i politiken är det undantagstillstånd.
Det som går vinnande ur den är den som syns mest och verkar mest trovärdig.
Det är inte Nyamko Sabuni. Eller Ebba Busch eller Jimmie Åkesson.
Före coronakrisen var det fullt sving i svensk politik. Oppositionen, som har fler mandat i riksdagen än regeringen och dess samarbetspartier, attackerade vilt från vänster till höger.
Det fick ett abrupt slut när coronakrisen blev akut i början av mars. Plötsligt verkade alla vara överens.
Så är det såklart inte. Oppositionen, det vill säga M, KD, SD och V, har bara insett att det inte är läge för bråk just nu.
När krisen knackar på dörren vill människor ha stabilitet, inte en massa gap och skrik. Oppositionen får nöja sig med välriktade nålstick.
Det har lett till att de partier som samarbetar om statsbudgeten, de så kallade januaripartierna, har hamnat i rampljuset medan de andra får kämpa för att hamna där. Samarbetspartierna är förutom regeringens S och MP också Centern och Liberalerna.
Men det går olika bra att ta sig fram till scenens mitt, både för januaripartiernas företrädare och för oppositionen.
Bland de fyra ekonomiska samarbetspartierna går det bäst för Socialdemokraterna som toppar laget med Stefan Löfven, statsminister, Magdalena Andersson, finansminister, och Lena Hallengren, socialminister. Alla tre klarar sig förhållandevis bra och syns mer eller mindre hela tiden.
Lite sämre går det för det andra regeringspartiet, Miljöpartiet. Klimatminister Isabella Lövin har ingen naturlig plats i den nuvarande debatten och presenteras allt oftare som vice statsminister. Det har dock inte gjort susen.
Lite bättre går det för Per Bolund, språkrör och finansmarknadsminister. Vid varje nytt krispaket står han där och ger ett hyfsat tryggt och kompetent intryck.
Centern har dragit nytta av samarbetet med regeringen. Trots att partiledaren Annie Lööf är föräldraledig och därmed inte syns till överhuvudtaget ligger stödet för partiet högre än i valet 2018.
Det beror i hög grad på partiets ekonomiska talesperson Emil Källström som också deltar i presentationen av de otaliga krispaket som presenterats de senaste månaderna. Hans norrländska är ingen nackdel i sammanhanget. Tvärtom.
Men Liberalerna har inte lyckats förvalta sitt regeringssamarbete på samma sätt. Jag tror inte att särskilt många känner igen den ekonomiska talesperson Mats Persson på gatan.
Partiledaren Nyamko Sabuni syns inte heller till. Hon är, med viss konkurrens, Sveriges osynligaste partiledare just nu. Det är inget gott betyg.
Går vi till oppositionen lyckas Ulf Kristersson (M) och Jonas Sjöstedt (V) ta viss plats i debatten.
Den förste gör det som oppositionens ledare och ordförande för riksdagens näst största parti. I bagaget har han också den höga tilltron till Moderaternas politik för ekonomi och sysselsättning.
Jonas Sjöstedt slår som vanligt från vänster, vad skulle han annars göra, och gör det skickligt. Han låter inte som en grälsjuk, bortglömd oppositionspolitiker. Utan som något av en statsman.
Det betalar sig inte just nu, partiets opinionssiffror sjunker i takt med att Socialdemokraternas ökar. Men på sikt stärker det Vänsterpartiet, det är jag övertygad om.
Sämre går det för KD:s Ebba Busch och SD:s Jimmie Åkesson som kan ta upp striden med Sabuni om Sveriges just nu mest osynliga partiledare.
Ingen av dem har för närvarande någon naturlig plats i debatten och hamnar därför i medieskuggan.
Det här tillståndet kommer inte att bestå till valet 2022. Men just nu ser det ut så här.
Sveriges osynligaste partiledare just nu:
Nyamko Sabuni (L)
Jimmie Åkesson (SD)
Ebba Busch (KD)
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.