Från sporthatare till fotbollsmorsa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-07-17
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I ena stunden var man en sporthatande kvinna som uppskattade långa sovmornar och inte kunde räkna upp fem högerbackar ens under pistolhot. Föräldrar som tvingade sina barn att idrotta var suspekta elitister som borde skämmas och inget kunde rubba den åsikten.
Sedan gick det snabbt utför.
Plötsligt står man och jublar vid en fotbollsplan i Västerås klockan åtta på söndagsmorgonen och har järnkoll på kvartsfinaler och motståndarlag. Transformationen är fulländad. Ett bevis på att man ska tiga tills man vet vad man talar om, det vill säga får ett fotbollsdyrkande barn. För då har man inget annat val än att ansluta sig till den anonyma armada av tappra, skjutsande, tröstande, uppmuntrande människotyp vars feminina form går under beteckningen fotbollsmorsa, eller soccerma. (Och nej, inte succerma, som vissa hävdar.)
Egentligen är det inte så illa.
Dramatiken som utspelar sig under en barn- eller ungdomsmatch är svåröverträffad, och då talar jag inte enbart om kidsen utan också om föräldrarna. De hängivna ropar uppmuntrande tillrop, de zenbuddistiska tar både vinster och förluster med jämnmod. Här finns också självklart de som lever ut sina egna fotbollsdrömmar via ätteläggen, lätt identifierbara på de högljudda vrålen. Det är då det börjar bli jobbigt för ingen unge lär spela bättre för att en förälder står och gallskriker vid planen. Och att hota domaren är så korkat att man kan kräkas. Håll käften eller gå därifrån. De flesta av kidsen lär ändå sluta när de blir könsmogna så sluta pressa dem. Det handlar inte om liv och död, meningen är ju att de ska ha kul.
Och roligt lär det bli imorgon när Gothia Cup drar igång, 1 490 lag, 30 000 ungdomar från hela världen, möts i Göteborg.
I en tid när fotboll mest verkar handla om läktarvåld, miljonköp och hot mot domare, elitsatsningar på sexåringar och Beckhams fjollerier så ska jag kolla in sextonåringarna i El-Beireh från Palestina som efter flera års försök äntligen fått visum och kan spela i cupen. Rwanda är också med för första gången och de lär vara grymt bra.
Och allvarligt, det är just detta som är det coola med fotboll, att gränser, föräldrar, social status, politik eller annat larv inte längre har någon betydelse. Spelet i sig är det viktiga och DET är snudd på poesi.
Ja jävlar, när fan blir gammal så blir hon religiös. Vi ses i Göteborg.