Få möbler är så fyllda av ångest som soffbord

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är inget genant med att köpa ett matbord. Eller en säng, en soffa, en bokhylla. Men försök att köpa ett soffbord, så får du se.

Det tillverkas fortfarande soffbord med skivor i rökfärgat glas. Ett perfekt alternativ för hobby-Hugh Hefnare i förort, en grupp som uppenbarligen också är i fortsatt produktion. Rökfärgat glas att stränga kolan på, innan man går in i sin Scarfaceimitation.

Det görs soffbord i grovyxad furu. Skidstugebord att spilla Glühwein på. I lagom höjd att bestiga när det är dags för publik fågeldans.

Soffbord i retrofuturistisk geometri finns också att få tag på. Svävande plan och pratbubblor i böjträ. Hypermodernt 1954. Sådana som skurken Z alltid har i sina salonger i Spirou-serien.

Och där, ungefär, är det slut.

Är det konstigt att folk blir desperata? Att man kommer hem till människor och gång på gång upptäcker att de tagit soffbordssaken i egna händer?

Någon har gått igenom en byggcontainer och släpat hem gamla handknackade tegelstenar. Staplat stenarna som gavlar, slängt på en halvhyvlad planka och placerat ut praktverk om renässansarkitektur och Banksys konstklotter på sitt ”soffbord”. Någon annan har tröskat igenom ortens lumpbodar – fast för prisets skull heter de ”vintagebutiker” – och betalat fyra gånger Ikea för ett par trasiga koffertar, som vridits och vinklats för att se naturliga ut framför soffan. Ytterligare en annan har köpt ett matbord på bondauktion och sågat av benen. Crazy!

Samtliga har gjort allt de kan för att få det att se naturligt nonchalant ut. Som om de bara råkat få en idé, tagit vad de hade, lagat efter läge. Som om allt är ett utslag av tokrolig inredningsgenialitet.

Det är just det som får de hemgjorda soffborden att drypa av ångest. Man mer än anar timmar med näsan i flådiga inredningsmagasin, dagar av hålögd diaspora i möbelhangarer, veckor av experiment med vad fan som helst, som kanske skulle kunna funka, insikten att inget gör det och till sist kapitulationen.

Det får vara som det är.

En mänsklig egenhet är att vi förutsätter att varje problem har en lösning.

Det gäller bara att upptäcka lösningen. Och så fortsätter vi förgäves att vända på de olösliga problemen: Meningen med livet. Mellanöstern.

Soffbordet.