Om man stöder Unicef borde man få knarka

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det sägs ... Förresten, för att inte råka ut för en Liza: Om man börjar ”det sägs”, så betyder det att det inte är så noga med vad som faktiskt är sant. Bara så vi är överens.

Alltså, det sägs att den andre Lorden Redesdale bara läste en bok i hela sitt liv. Det var ”Varghunden” av Jack London och Lord Redesdale blev så gripen av den stackars vargens öde att han nästan grät.

Någon oförsiktig person försökte trösta honom genom att påpeka att det bara var en påhittad historia. Oklokt.

Lord Redesdale blev djupt chockerad, men framför allt förbannad. Han kastade ut romanen genom fönstret med ett rytande – ”Lögner!” – och öppnade aldrig en bok igen.

Efter ett par veckor på sidlinjerna till den stora Marklundjakten kan jag inte låta bli att tänka på den historien. Är svenska folket verkligen ungefär som Lord Redesdale? Tror de på journalister, om journalister skriver ”En sann historia” på omslaget? Har de inte läst tillräckligt många ”avslöjanden”, inte sett Janne Josefsson ofta nog, för att veta ungefär vad det handlar om?

Tydligen inte.

Det är sådant här som gör livet så intressant. Folk blir upprörda över saker man trodde alla begrep. Å andra sidan reagerar de inte alls på saker som verkligen är konstiga. För att snacka Liza igen:

När hon väl ska försvara sig, gör hon det genom att säga att hittepåböckerna var en del av ”ett uttalat politiskt projekt”.

Jaha. DET tycker jag är konstigt. Något slags balansresonemang: Om man är riktigt fin i ena änden, så har man rätt att fula lite i den andra.

Och ingen reagerar på just det argumentet. ”Politiska projekt”, åtminstone om de är feministiska eller allmänt vänstriga, uppväger tydligen att man hittar på de fakta som passar.

Det enda problemet är om det kommer fram och misskrediterar ”saken”.

Konstigt. Tycker jag.

Kanske är det en ny trend. Den där popkillen som blev så arg därför att han fick kissa för polisen körde samma linje: ”Jag gör musik. Jag arbetar för svältande barn. Jag får Sverige att må bra på helgerna. Varför ska de förstöra?”

Alltså, balans: Om man extraknäcker för Unicef och är för att barn ska få äta lunch, så borde man i gengäld slippa narkotikalagstiftningen.

Det är, utan tvivel, en intressant tanke: Balans. Men vi kanske behöver fundera på den lite grand.