Junikväll och bästa platsen i historien

Peter Kadhammar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-06-11

Sakta går jag med ­stavar i allén på Valhallavägen och möter en folkrörelse. Alla vill vara ute i sommarkvällen. Där går utsjasade karlar med kavajer över ­axeln. De ser ut som kontorister men sådana finns väl ­inte längre. De arbetar nog på reklambyrå. Där går ­damer med hundar. Där ­cyklar hurtiga unga män i trikåer och om man inte passar sig kan man möta sin gud under ett smalt, hårdpumpat cykeldäck och ett svettdrypande hipsterskägg. Tiggarna utanför Fält­översten har blivit egna ­företagare och säljer liljekonvaljer.

Jag passerar Rigagatan vars namn är ett minne från den tid då ärat vårt namn flög över jorden. Nu är krigarkungarna glömda. Våra artister och spelkonstruktörer erövrar världen medan militären sjuk­skriver sig.

Sverige har mjuk makt, soft power. I Peking har jag träffat revolterande stu­denter som beundrade ­Bergman, i Ryssland dissidenter som önskade kopiera vårt socialförsäkringssystem och i USA medelålders män som inte kan begripa hur jag kunde få en komplicerad hjärtoperation för ­ungefär 70 dollar.

I alla krisande länder ­utom USA har politiker och aktivister ett ideal, Sverige. Vårt land nämns alltid när de pratar om framtiden, hur den borde vara. En av de få gånger jag hört något annat var i Kiev i våras då en företrädare för populisterna ­Högra sektorn sa: Polen.

Flåsande joggare kämpar sig över Gärdet och bort mot Djurgården. Har de tur får de se prins Carl Philip. Själv mötte jag för länge ­sedan gangstern Clark Olofsson och en annan gång såg jag prinsessan Madeleine.

Amerikanska ambassaden. En vakt glor genom ­kurens tonade ruta. Strandvägen. Publik strömmar ut ur Berwaldhallen. Sedan kommer jag till stenborgarnas fasader och väggarna slungar tillbaka solens ­värme och på krogarnas uteserveringar är vartenda bord upptaget.

Sorl. Samtal. Glas höjs mot torra munnar.

En gammal dam med kryckor står i hörnet till ­Sibyllegatan och röker. En motorcykel dundrar förbi. Utanför Dramaten tittar några turister på affischerna.

Jag stannar och torkar svetten ur pannan och ­inser att jag just nu, just här, ­befinner mig på den mest välmående platsen i män­sk­­lighetens ­historia.