Nu är både sossar & moderater rädda för sin egen ideologi
Historiskt sett är motsättningen mellan höger och vänster när det gäller skolan så tydlig och klar att det nästan är vackert. I det gamla klassamhället hade vi folkskola för underklassen och läroverk för överklassen, sedermera också medelklassen. Så sent som 1960 var det bara tio procent av svenskarna som tog studenten.
En orättvis skola som särskilt gynnar överklassen är alltså en självklar högeridé. Att göra om det systemet så att alla barn får lika goda möjligheter blir lika självklart motreaktionen från vänster.
På 1960-talet när Socialdemokraterna hade till synes oinskränkt och evig politisk makt satte man alltså igång med demokratiseringen av skolan. Det blev nioårig grundskola för alla, inte längre någon uppdelning i läroverk och folkskola alltså. Och ovanpå grundskolan ett gymnasium där praktiskt taget alla kom in.
Så långt gott och väl. Den demokratiserade statliga svenska skolan presterade snart resultat i världstopp.
Men nu upptäckte sossarna att överklassens barn i irriterande stor utsträckning fick bättre betyg än underklassens barn. Vill man komma tillrätta med den orättvisan får man skapa ett samhälle med mindre klasskillnader. Men dels föreföll den vägen de nu alltmer moderniserade sossarna alltför vänster. Dels trodde man sig kunna reformera bort betygsorättvisorna genom att avskaffa betyg. Därmed började det så kallade flummet. Än mer moderniserade socialdemokrater började bereda vägen för idén om fria, det vill säga privatiserade, skolor. Och nu har borgerligheten haft åtta år på sig att accelerera det förloppet så att Sverige har fått världens mest privatiserade och mest vinstdrivande skola. Det senare är en företeelse som i de flesta länder på jorden anses fullkomligt orimligt.
Resultatet av denna privatiseringsvåg har visat sig mycket tydligt. De svenska skolbarnens kunskapsnivåer och problemlösningsförmåga har störtdykt ner till internationella bottennivåer. Världens mest privatiserade skola blev i pedagogiskt avseende ett totalfiasko.
Men kanske inte i politiskt avseende. Det beror på om man ser saken från höger eller vänster.
Fritt skolval betyder nämligen att överklassen fritt får välja bättre skolor åt sina barn, som på den gamla goda tiden. Privatiseringsvågen har skapat ökade orättvisor och minskad jämlikhet, eller snarare raserat den jämlikhet som fanns. Sett från höger är detta en god utveckling. Högern var på sin tid rasande motståndare till de socialdemokratiska reformerna för att demokratisera skolan.
Smaskens, vilken tydlig politisk konfrontation borde vi inte ha nu!
Tydliga ideologiska skiljelinjer, höger mot vänster, wow! Men av detta ser vi nu ingenting i årets valrörelse. Världens längst drivna privatisering i den svenska skolan är alltså huvudproblemet. Ideologin bakom är visserligen fullt begriplig, men resultatet blev förödande.
Sorgfälligt undviker då högern, numera det nya arbetarpartiet Moderaterna, att ta i denna fråga. Det är nämligen inte så lätt att i debatt och agitation försvara ett system som både är groteskt orättvist och dessutom lämnat katastrofala resultat efter sig. Så vad har Moderaterna att säga om skolan numera? Jo, ökad lärartäthet, mindre klasser och högre lärarlöner.
Lika sorgfälligt undviker Socialdemokraterna att vidröra huvudproblemet, privatiseringen. Inte för att man saknar argument, för jösses, hela arbetarrörelsens historia tutar ”Arbetets söner” i bakgrunden.
Men man är rädd för att stöta sig med radhusägarna i Nacka; den medelklass som finansministern i en eventuell socialdemokratisk regering, Magdalena Andersson, utpekat som viktigaste marginalväljare. Och man utgår från att dessa radhusägare skulle skrämmas av tanken på ofritt skolval. Så vad har socialdemokraterna att säga om skolan numera? Jo, ökad lärartäthet, mindre klasser och högre lärarlöner. Samt därtill snälla paroller som Bra skola för alla barn någon däremot? Eller kan det dyka upp djärvare formuleringar som när Stefan Löfven och Ibrahim Baylan skrev i Aftonbladet att klyftorna i skolan måste minska. Det är ofarligt att kräva även om högern är emot. För det vågar de ändå inte säga högt.
Vi befinner oss alltså i den ytterst märkliga situationen att både sossar och moderater är så rädda för sin egen ideologi att de inte vågar framföra den i en valrörelse. Därmed ställer de inte bara till det för väljarna. Också vi politiskt orienterade kolumnister får ett elände i en sådan valrörelse, där ökad lärartäthet skall ställas mot ökad lärartäthet. Det blir inte så kul.