Är jag så förbannad att jag förlorat omdömet? Ja.
Ett larm stod och pep i ett uthus på landet. Det måste alltså ha uppstått något fel, eller om det bara var ett batteri som måste bytas. Hursomhelst en bagatell, säkert lätt åtgärdad. Bara att ringa Verisures kundtjänst och beställa reparation. Trodde jag.
Nu tio dagar senare vet jag bättre och jag avskyr Verisure, där jag har varit kund i trettio eller om det är fyrtio år, ända sen de hette Securitas.
Dagens telefonväxelhelvete känner alla till. ”Just nu är det många som ringer, du får nu fem val, gå in på vår hemsida istället.”
Jag lät mig inte avskräckas. Lägger man bara ner tillräckligt med tid på tålmodig kamp i växeln kommer man för det mesta fram till en människa.
Framme vid människa förklarade jag att jag behövde en reparatör, vad jag hette och vilket larm det gällde. Det är alltså där historien borde ha tagit slut. Som förr i världen, då när man utan problem kunde beställa en reparatör per telefon.
Så är det inte längre. Efter att människan på Verisures kundtjänst förstått vad jag hette och vilket larm som behövde åtgärdas avkrävde hon mig ett kodord. Jag läste upp det kodord som stod på Verisures papper framför mig. Människan sa att det var fel kodord.
Jag påpekade att jag inte var ute efter att tillskansa mig pengar från Verisure. Jag behövde bara en reparatör. Människan stod på sig, inget kodord, ingen reparatör. Sen blev jag återkopplad till växeln, du får nu fem val.
Några dagar senare ägnade jag på nytt tid åt att förolämpas i telefonväxeln men kom till slut fram till en människa. Nu var jag förberedd på det där med kodordet och föreslog att vi skulle kommunicera via min mejladress på Aftonbladet. Visst, sa människan, bara du säkerställer din identitet med Bank-id. Jag bad då att få tala med annan människa med rätt att fatta djärva beslut. Visst, sa den första människan, du blir uppringd i eftermiddag. Jag ägnade resten av dagen vid min telefon men blev inte uppringd.
Vid nästa möjliga tillfälle att sitta i modern telefonväxel och vänta på kontakt med människa var min plan att få en postadress till Verisure för att skriftligen säga upp alla avtal med företaget.
Den här gången meddelade människan att det inte fanns någon sådan postadress. Jag frågade då efter mejladress där det skulle gå att säga upp våra avtal. Det gick bra. Då skulle jag inte vända mig till ”kundtjänst” utan till ”kundvårdsavdelningen”.
Jag mejlade till kundvårdsavdelningen och sade upp alla avtal med Verisure.
Jag fick snabbt svar från Verisures artificiella intelligens som hänvisade mig till ”kontrollformuläret i Verisures app eller Mina Sidor”. Detta god dag yxskaft-svar var undertecknat med förnamnet Carl.
Jag mejlade ”Carl” och frågade på vilken laglig grund Verisure upphävde Avtalslagen allmänna bestämmelser om rätten att säga upp avtal. Nytt automatsvar hänvisade mig till app, men AI-maskinen hade alltså inte ens fattat frågan.
Jag gav mig på nytt in i telefonväxelhelvetet på jakt efter ”Carl”. En halvtimme senare, ganska lindrigt alltså, kom jag fram till människa som berättade att ”Carl” var på semester. Men att jag kunde få tala med en ”Carl” likvärdig beslutsfattare på ”kundvårdsavdelningen”.
Han sa sig heta Rames. Jag meddelade människan Rames att jag ville säga upp alla förbindelser med Verisure.
Det kunde bara genomföras med app, påstod Rames. Jag bestred det lagliga i det hindret. Rames sa sig då tvivla på mina förståndsgåvor och meddelade att ”det är så det funkar hos oss”.
Verisure har alltså lyckats driva mig till gränsen för rättshaveristiskt vansinne. Därför säger jag härmed offentligt upp alla avtal med Verisure. Om Verisures beslutsfattare tvivlar på min identitet står mitt namn med stora röda bokstäver ovanför den här texten.
Är jag så förbannad att jag förlorat omdömet? Ja.
Är det inte att gå till överdrift att ägna en kolumn i Sveriges största tidning åt ett litet privat ärende? Jo, säkerligen.
Men så här behandlas numera tusentals människor i dagens Sverige. Då ska det stå i tidningen.
Det defekta larmet står fortfarande och piper.