De är andras barn – inte egna ungar
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-30
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Egna barn och andras ungar, brukar det ju heta och något ligger det förstås i det. Fast inte så mycket. För det mesta är det tvärtom. Mot andras barn är det lätt att vara farfarigt eller mormorigt tålmodig och tillåtande.
Egna ungar måste man däremot uppfostra.
Jag nämner detta därför att solen har dykt upp, trottoarerna har fyllts och i denna folkfest har jag blivit påsprungen av underåriga dvärgar minst fyra gånger på några få dagar.
Andras dvärgar, alltså, så jag har bara tyckt att det har varit sött. Jag har gjort snabbhalt, mjukat till underbenen och bjudit på en liten skojig grimas, när de små krabaterna förvånat tittat upp efter krocken.
De är förvånade, för de har sprungit med huvudet vridet bakåt, såsom bara barn under sex och demonbesatta tonårsflickor förmår.
Och apropå demoner, samtliga dessa dvärgar på kollisionskurs har skrikit när de kommit springande.
Inte av ilska, sorg, eller någon annan djup sinnesrörelse. Deras vanliga samtalston ligger helt enkelt strax under de 180 decibel, då en genomsnittlig trumhinna spricker.
Det gör mig verkligen inget. Det rör sig ju om andras barn, inte egna ungar.
Gulliga små varelser. Det är hur lätt som helst att hitta på sörgårdiga ursäkter om vårtjut och ben fulla av spring. Men jag kan inte låta bli att notera att kollisionerna har blivit vanligare.
En annan sak som är svår att inte notera är föräldrarna. De står eller går en bit ifrån. De har ett märkligt tomt uttryck, som man brukar lägga sig till med när man vill slippa se en pärmbärare som samlar underskrifter för Amnesty, eller mot nackskott i Iran.
Men deras händer är sällan tomma. Där finns en mobiltelefon, eller något annat högdesignat och hyperbalanserat teknikblankt.
Vet ni vad jag däremot sett väldigt lite av på sistone? Föräldrar som håller sina barn, snarare än sina iPhones, i handen. Eller, för den delen, föräldrar som talar med sina barn, på det där sättet man talar med någon som man har ett personligt förhållande till. Med vanlig, låg röst, seende ögon och ett ansikte som uttrycker något.
Och det slår mig: Tänk om barnen inte alls är rusiga på våren. Tänk om de tvärtom är nyktert rationella. Tänk om de listat ut att THX-volym och ständig action är den enda chansen att pappa och mamma ibland ska se dem.