”Ibland längtar jag efter ett ordnat liv”
Peter Kadhammar följer med Mikael Damberg under valkampanjen
Mikael Damberg har varit i gång sedan elfte augusti, fyra fem möten per dag, dörrknackning på kvällen, och nu står han i hörsal C, Lindellhallen, Umeå universitet, och pratar.
Herre Gud vad han pratar!
Orden porlar, nej rinner, skvalar, forsar ur honom. Ett Niagarafall av ord! En Atlant av påståenden, uttalanden, skämt, framtidsförhoppningar och kritik av den sittande regeringen ligger strax nedanför fötterna på de kanske 50 studenter som sitter i de ljusa björkbänkarna och lyssnar.
De riskerar att drunkna.
Och här och där, mellan uttalanden om skattepolitik, skolan, vapenexport, uppköpta svenska företag, skatteutjämningssystemet, Ukraina, Arbetsförmedlingen, långtidsarbetslöshet och mycket, mycket annat, sticker Damberg in ett litet skämt, en blinkning till ungdomarna i publiken.
Pratar jag mycket? Jag är inte som de andra ... jag är ung också. Och skojig.
– Jag har missat de flesta debatterna på TV, jag har mest rest. Men jag vet vad de brukar säga...
De?
DE?
Mannen i stora glasögon, pojkaktig kalufs, ljusblå skjorta med uppkavlade ärmar och svettfläckar i armhålorna är mer politiker än någon annan i Sverige, kanske någon annan i vårt lands historia.
Mikael Damberg var socialdemokrat redan som spermie.
Pappa var partiets kassör, mamma aktiv i lokalpolitiken i Solna. Mikael Damberg är ett utmärkt exempel på människan som socialt skapad varelse. Föddes han så här utåtriktad? Med denna enorma trevlighet? Föddes han med denna svada? Denna passion för allt – allt! – som har med nationens väl och ve att göra?
Naturligtvis inte.
Han har lärt sig att det är så man är. Tonårig gick han med i SSU och sedan dess har han klättrat uppåt, uppåt. Inför förra ordförandevalet, då olyckan Juholt valdes, olyckan är mitt ordval, förklarade sig Damberg beredd att ta "större ansvar" – ja, det fanns en del personer som närmade sig honom och tyckte, är det inte dags för dig... och nu, när jag pratar med Damberg, blir han lite vag... större ansvar... han var beredd... då... för partiets bästa... men absolut inte längre, ty Stefan Löfven är en bra ledare som är äkta och bottnar i sig själv, en lagledare...
Och nu anländer Mikael Damberg till Rådhustorget för att dela ut röda rosor. Damberg har lätt för att le och skratta. Leendet påminner om den amerikanske komikern Jerry Lewis, det är något med den breda munnen, kanske har det med glasögonen att göra också.
Han går runt med en bukett. Ibland kryper han ihop och följer liksom hukande efter flanörerna på torget. En röd ros killar? Nehej. En röd ros? Har du någon fråga? Nehej.
Men ibland kommer han i samspråk med folk och i bakfickan på sina ljus chinos har han en rejäl bunt visitkort med sin bild på – Mikael Damberg, er representant i riksdagen. Maila mig gärna!
En man stannar, lutar sig fram och säger:
– Du borde bli partiledare. Du kan det här. Du är mycket bättre.
Damberg ler sitt Jerry Lewis-leende. Det är roligt att vara ute på kampanj. Han behöver ingen lunch. Han dricker Coca-Cola.
Han är 43 år.
Detta är hans liv.
Framtiden?
– Man vet aldrig vad man gör. Ibland längtar jag efter ett ordnat liv där man går hem på kvällen och känner att man har gjort vad man ska.
Mikael Damberg utanför politiken? Jo, jo. Han fnyser när jag uttrycker misstro, en ganska tyst fnysning som antyder att han bär på något, en längtan, något som varken jag eller allmänheten anar.
Sedan går han till Folkets hus för att förtidsrösta. Det blir bra bilder. Partivännerna i Umeå vill ha det så.