En bild av segregation – men också av välvilja
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth springer över torget i Husby för att komma undan regnet. Hon är klädd i vit kavaj och vita byxor med konstiga svarta prickar på.
Jag är enda journalisten på plats och väntar utanför biblioteket. Där gick nyss en man med förtvinat vänsterben förbi. Han lutade sig på en krycka och hade två små flickor i sällskap. Den minsta pekade:
– Pappa! Där kan man låna böcker.
– Biblioteket.
– Kan vi gå in dit och ta med en bok hem och läsa?
– På vilket språk? En annan dag…
De fortsatte bort mot snabbköpet som även säljer orientaliska delikatesser. Sedan kommer kulturministern springande. Hon har sin pressekreterare med. De ska dela ut reklam för Moderaterna. Men först ämnar Adelsohn Liljeroth informera sig om bibliotekets besöksstatistik.
Husby känns som Mellanöstern eller Nordafrika. Människorna ser annorlunda ut och affärerna är annorlunda. Konditoriet erbjuder en mängd sötsaker från Levanten. Baklavan är mycket god. Vid borden sitter män och dricker kaffe.
Här startade de stora upploppen förra året. Ungdomar brände bilar och kastade sten. Efter några dagar lugnade det sig och Husby sjönk tillbaka under horisonten.
Förra veckan eldade någon upp en bil men ett enda förstört fordon intresserar bara ägaren och försäkringsbolaget.
Inne på biblioteket väntar en liten kommitté på ministern. De går ett varv genom det fina, nyrenoverade biblioteket: sju kvinnor, fem påfallande blonda, två med något mörkare hår, och en ung man med svart. Han heter Hassan och är ungdomsbibliotekarie.
Ingen av dem bor i Husby.
De sätter sig i ett sammanträdesrum och dricker kaffe och äter kakor och diskuterar hur de kan bli ännu bättre på att nå Husbys medborgare.
– Vi måste vara lyhörda för vad folket önskar.
– Jobba med rekrytering för att hitta personer med andra bakgrunder.
– Viktigt att stärka tjejerna också.
– Lyfta berättelsen, stärka individen, visa ordets kraft.
Så går samtalet mellan Lena Adelsohn Liljeroth och de andra ljusa kvinnorna, och Hassan. På andra sidan väggen är alla svarthåriga.
Det är naturligtvis en bild av ett otroligt segregerat samhälle. Men också av hygglighet och välvilja som kanske någon gång, i framtiden, ger resultat.