Vad berättar Breivik om oss själva?
OSLO. De som Breivik mördade inne på kaféet på Utøya var i strumplästen.
Så gör norrmän och svenskar på sommarläger, så gör vi när vi går in någonstans: vi tar av oss på fötterna. Det är en skandinavisk egenhet, kanske uttrycker den försiktighet, vi smutsar inte ner, till och med på ett kafé en sommardag tar vi av oss skorna.
Denna vana kan ses som ett uttryck för vår informella stil, för ett samhälle där jämlikhet är ett ideal av de flesta. Den säger något om vår kultur.
Det säger också något om vår kultur att ungdomarna inte tilläts ha med sig alkohol, primuskök (jag antar för brandrisken) eller knivar. Det berättade socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF:s generalsekreterare Tonje Brenna i rätten i går.
Hon satt i vittnesbåset, en ung politiker, blott 25 år, men redan så van att framträda, så professionell att hon ofta log när hon talade. Leendet svor mot det hon berättade: Hon såg två människor bli skjutna i ryggen, hon sprang för livet. "Folk föll till höger och vänster." Hon berättade hur hon tillsammans med andra gömde sig nedanför en klippa vid vattnet och hur en ung man hon kände landade i vattnet och hur hans vita kläder färgades röda och hur vattnet färgades rött och hur han gav ljud ifrån sig.
Skotten avlägsnade sig och närmade sig. Mördaren rörde sig på stigen över dem och hon hörde hans fotsteg, som var lugna. Han var den ende som var lugn på Utøya. Hon hörde hur han ropade nöjt – wohu! – när han träffade. Och hon såg pipan när han lutade sig över klippkanten och sedan blundade hon och han sköt ner mot ungdomarna som gömde sig.
Tonje Brenna träffades inte.
Även Björn Ihler klarade sig. Ihler hade fått lämna ifrån sig sin fickkniv när han dagen innan kom till ön. I rätten vittnade han om Anders Behring Breiviks lugna och "kalkylerade" gång. Han kom upp bakom Ihler och ropade att han var från polisen. När Ihler stannade lyfte Breivik sitt vapen.
Ihler kastade sig i vattnet och lyckades gömma sig bakom några buskar. Vi fick veta mycket om Utøyas geografi i rätten. Vi har fått lära oss namn som Kärleksstigen, Stoltenberget (efter Thorvald Stoltenberg som var utrikesminister och sonen Jens som är statsminister) och Bolsjeviken (efter de ryska kommunisternas beteckning på sig själva), en badvik.
Det första namnet berättar om ungdomslägrets förhoppningar, de två andra om en studentikos politisk humor.
Det säger också något om norsk, och skandinavisk, kultur.
På dessa marker gick mördaren sin lugna gång. Han log i går när Ihler berättade hur han blev lurad av polisuniformen. Han ville ställa frågor till Tonje Brenna, kvinnan han försökte mörda, om AUF:s "ideologiska program". Mördaren beklagade att han på grund av "politisk korrekthet" inte tilläts ställa dessa frågor.
Säger den leende mördaren också något om norsk och skandinavisk kultur? Vad är det i så fall han berättar om oss själva?