Tre ord ändrade min syn på mänskligheten
Det var ingen särskild dag och jag befann mig inte på någon särskild plats när jag läste en mening som skulle komma att förändra hur jag ser på mig själv och mina medmänniskor, faktiskt hela mänskligheten. Kanske mest hur jag ser på andra eftersom det är lättare att förstå dem än mig själv. Var jag läste meningen minns jag inte nu och det är synd, jag kunde kanske hitta annat där.
Anger is despair.
Så stod det.
Anger is despair.
Ilska är förtvivlan.
Och i ett slag förlät jag alla, nåja, oförrätter någonsin.
Det är så självklart: anger is despair är svaret på allt.
Ni förstår vad detta innebär, visst? Ren vrede på grund av vrede existerar inte.
Ingen vrede är vrede ty all vrede är förtvivlan. Och vad är förtvivlan om inte den där känslan som är värre än alla andra känslor tillsammans eftersom den är alla känslor tillsammans.
Sorg, ensamhet, övergivenhet, rädsla, panik, de är alla förtvivlan. Som sedan kläs i ursinne. Som inte är vrede för vredens skull, snarare ursinne och utspel för att bekämpa det yttre medan man maskerar det inre som värker, bultar och bränns.
I det lågmälda mästerverket Mona Lisas leende vrålar den bedragna Betty att den frisinnade Giselle är en hora. Bettys anger exploderar och fram flyter despair. Giselle tar Betty i sin famn och trycker hårt.
Anger is despair kan beskrivas vackert och sorgligt i ord men när det kommer ut blir det desto fulare.
Som när du är en kvinna med en hund som står på Östermalms IP och säger fruktansvärda ord till pojkar som spelar boll.
En kvinna är ursinnig och filmas. En kvinnas ursinne delas i sociala medier. En kvinnas ursinne stannar upp internet en dag eller två.
Ett par dagar senare berättar kvinnan med den vackra hårknuten anonymt i Aktuellt att det inte var ursinne.
Det var dåligt mående.
Det var sorg.
Och klippet är inte bra, det var inte bra att det hände, att det filmades, att det finns överallt.
Men det är bra att hon förklarade.
Att det var despair.
Men anger is despair är inte för alltid. Och nu är sannerligen inte alltid, inom kort har vi hittat något annat att gotta oss i. Vi är alla apor med våra apparater och imorgon hittar vi en leguan som sträcker upp armarna för en kram, en utter som flyter på ryggen, en man som spottar på en pendlare i Londons tunnelbana, en nyfödd bebis som pekar fuck you på mammas bröst.
Imorgon skäller någon på någon annan och någon filmar, någon lägger ut, någon sprider vidare.
Internet blir aldrig fullt och om några år kanske vi förundras över han som aldrig lyckats bli ett klipp, och då gör någon en poddokumentär om honom.