Polis blev skallad – bedömdes inte vara misshandel
Ett år efter att ha blivit skallad och slagen har polismannen ännu nedsatt rörlighet i handen.
Att han vägrades ersättning, men motiveringen att ingen misshandel har skett, är orimligt.
Stockholms tunnelbana, februari 2023.
En polispatrull griper en påtänd figur som varit stökig och bråkig på en station.
Handbojor i baksätet i bilen, vilket inte hindrar att polisen bredvid honom utsattes för våld.
– Med vissa personer spelar handfängsel ingen roll. Om de är tillräckligt aggressiva och utåtagerande blir det ändå våld, säger han i dag.
Under den cirka tio minuter långa färden till arresten blev polismannen skallad, sparkad och spottad på.
– Det var tumult hela vägen. En konstant brottningsmatch.
På polisstationen märkte han att ena handen bultade och hade svullnat upp. Han tog sig till akuten. Röntgen, ett benbrott i handen som bedömdes skulle läka av sig själv.
Men smärtan släppte inte och under ett nytt läkarbesök någon vecka senare upptäcktes det att benet läkt fel.
Det fick brytas upp igen, väldigt smärtsamt, sedan gips och morfin en månad.
– Jag tycker om att jobba och hittade tillsammans med arbetsgivaren ett sätt att arbeta i stället för att vara sjukskriven under den här tiden.
– Mestadels administrativa uppgifter som jag kunde sköta själv.
Han arbetade några timmar, sov en stund, jobbade på, disponerade dagarna på sitt eget sätt för att få det att fungera.
Som medlem i Polisförbundet trodde mannen att det inte skulle vara några problem att få ersättning för sveda och värk.
Det finns nämligen en inbakad försäkring för arbetsskador som drygar ut pengarna från Försäkringskassan.
Nu var polisen inte sjukskriven i de 30 dagar som krävs för att få dessa pengar, men han trodde att det ändå skulle gå. Detta krav går nämligen att komma runt om arbetsskadan beror på att medlemmen har utsatts för våld.
Men PSA-nämnden, en instans som har inrättats av Arbetsgivarverket och några fackförbund för att pröva ersättningar av det här slaget, ville annorlunda.
I ett mycket kortfattat beslut blev det i våras avslag:
”Detta på grund av att ärendet inte klassats som våld/misshandel eller att diagnosen är en sådan som kan motivera till ersättning som ex svår brännskada, käkfraktur, hepatit.”
Ni läste rätt: ett brutet ben i handen efter slag och sparkar, operation, en dryg månad i gips, stundtals svåra smärtor, bedöms inte vara misshandel.
Det är faktiskt inte klokt.
– Det var mörkt. Jag kände att det inte fanns någon mening med att vara polis om inte det här ska räknas.
Men facket rådde mannen att överklaga till skiljenämnd. Till sin hjälp fick han en jurist.
Och i förra veckan kom ett beslut som de flesta rimligen finner självklart: arbetsskadan berodde på att polisen utsattes för våld och ersättning för sveda och värk ska utgå.
– Det var som en befrielse. En känsla av upprättelse.
Det har gått ett år sedan den där kvällen. Polismannen har fortfarande svårt att röra ett finger, nya papper ska fyllas i, viss invaliditetsersättning är nästa steg.
Vi talas vid i telefon. Han säger att han inte tycker synd om sig själv, han vill inte göra ett stort nummer av det inträffade, vill förbli anonym.
Det är på sätt och vis en alldaglig berättelse detta, inga livshotande skador, inga enorma summor pengar som står på spel.
Icke desto mindre rymmer den mänskligt lidande. Och en principiellt viktig fråga att ställa:
Vad ska en polis behöva stå ut med innan nämnden som har att sköta dessa frågor klassar våldet som misshandel?
Det här är Oisín Cantwell