Inte bara ett dödshot mot mig som person
Plötsligt låg det där i inkorgen. Dödshotet. Med tillägget att jag ska torteras först.
Först kände jag obehag. Sedan ilska.
Hur många andra journalister får såna här hot? Hur många låter sig påverkas genom att ändra sitt sätt att skriva eller undvika kontroversiella ämnen?
Dödshotet är långtifrån det första jag fått. Min inkorg fylls dagligen av mer eller mindre hot- och hatfyllda mejl.
Läsare som kallar mig hora, fascistdjävel, kommunistsvin, lobotomerad, en skam för yrkeskåren. Mejlskrivare som hoppas jag ska få cancer eller råka ut för en allvarlig olycka och dö.
Fantasin för att förolämpa och förnedra verkar vara stor hos delar av läsekretsen.
Förvånansvärt många skriver under med vad som verkar vara deras riktiga namn. Inte sällan finns det både hem- eller företagsadress och telefonnummer.
De konkreta dödshoten är trots allt få. Men någon gång om året kommer de.
Som det häromdagen med följande lydelse. Jag har inte ändrat skrivfelen.
”Jag har skickat ut en bild på dig till kriminella i Sverige vi ska mörda dig och tortera dig till du dör va beredd de kan hända när som helst sov oroligt be dina sista böner.”
Jag vet inte om avsändaren använder sitt riktiga namn. Det låter jag Aftonbladets säkerhetsavdelning utreda. Vi har duktiga it-människor som kan spåra IP-adresser och plocka fram identiteten på de som hotar. Vi polisanmäler alltid dödshot.
Den som tror att det är riskfritt att hota bakom en datorskärm bör tänka om.
Hotet kom efter en analys där jag gick igenom resultatet av ett års krig i Gaza med förgreningarna till Libanon och Iran. Min slutsats var att Hamas uppnått sitt mål att få Israel att överreagera och därmed dra på sig omvärldens vrede. Men att det skett till priset av en katastrof för den palestinska befolkningen i Gaza.
En analys som jag knappast är ensam om bland så kallade experter.
Kolumnen resulterade i hatfyllda mejl både från människor som sympatiserar med Israel och från anhängare till palestinierna. Men även berömmande ord från vad jag uppfattar som mer neutrala läsare.
Jag vet att jag som utrikeskommentator och nyhetskolumnist har en utsatt roll. Att skriva om konflikter runtom i världen väcker ofta starka känslor hos läsekretsen.
Men ingen konflikt är så polariserande som Israel-Palestina-konflikten. Varje gång våldet tar fart i Mellanöstern, och det brukar inte gå långt mellan gångerna, exploderar hatet.
Ett symtom på att konflikten förgiftar samhällsklimatet långt bort från själva konflikthärden.
Jag har gjort många reportageresor till Israel och de ockuperade områdena Västbanken och Gaza. Jag har mött oförsonligheten på plats från båda sidor. Jag förstår att kriget i Gaza med alla dess förvecklingar väcker känslor. Inte minst eftersom Israels svar på en terrorattack som dödade 1 200 israeler varit att lägga två tredjedelar av Gazas byggnader i ruiner och döda 40 000 människor, varav majoriteten är civila. Däribland 11 000 barn.
Jag är tämligen härdad när det gäller läsarreaktioner på mina artiklar. Min ribba för att reagera ligger högt. Men vid dödshot drar jag gränsen.
Inte för att jag egentligen tror att det ligger någon verklig intention att agera bakom hoten. I så gott som alla fall handlar det om frustrerade eller störda människor som det brinner i skallen på. Syftet är snarare att skrämma skribenten till tystnad.
Men det är ändå inte ok.
Att dödshota en journalist är inte bara att mordhota mig som person. Det låter kanske högtravande men det är faktiskt ett hot mot demokratin och det fria ordet. Mot journalistikens viktiga roll som granskare av samhället, krigen och politiken.
Det är helt ok att invända mot mina analyser. Att ha en annan uppfattning. Men inte att mordhota mig eller någon annan skribent.
Jag är förhållandevis hårdhudad men jag vet att många av mina kollegor känner stort obehag över läsarreaktioner som jag knappt reagerar över. Jag vet kamrater som bytt arbetsuppgifter för att de inte står ut med mobbningen, hatet och hoten.
Särskilt kvinnor drabbas extra hårt av hat och hot av sexuell art.
Jag vet att få skulle erkänna det öppet men jag fruktar att kollegor inom journalistkåren i stort påverkas i sitt sätt att skriva och i sina ämnesval. Hoten och hatet leder till en självcensur som i slutänden drabbar den journalistiska kvaliteten.
Man undviker mer troligt det som är kontroversiellt.
Jag vet att jag inte är ensam. I en undersökning som Journalisthögskolan i Göteborg gjorde 2019 uppgav knappt 30 procent av journalisterna att de utsatts för hot. 70 procent att de fått ta emot nedsättande kommentarer. Fyra av tio uppgav att de någon gång låtit bli att bevaka vissa ämnen eller personer/grupper på grund av rädsla för hot.
Först kände jag som sagt obehag över det senaste dödshotet. Sedan ilska. Nu någon dag senare känner jag mest sorg.
Sorg över att det finns människor som ser det som sin rätt att mordhota andra utan annat skäl än att de ogillar vad journalister skriver.
Men jag kan försäkra både hatarna och alla övriga läsare att jag inte kommer att låta mordhotet påverka min journalistik.