Fotbollsdomarna har degraderats till något slags mellanchefer
Cristiano Ronaldo missade en straff och stora karln föll i gråt. Det här fick Hasse Backe att ilsket häpna över ”megaegot”. Alla tycks överens: den bortskämde superstjärnan betedde sig som en nioåring: ”Det är tragiskt att se”.
Vem av oss känner Christiano Ronaldo?
Han kanske grät av skam. Om Portugal inte hade gått vidare skulle det ha varit 39-åringens fel. Han kanske tårades av insikten att hans karriär är slut. Han ska aldrig mer få höra fansens jubel, han har lyft sin sista buckla. Vem blir han då? Vad ska man fylla dagarna med, när ingen längre vill ha en?
Fråga Zlatan, han grubblar fortfarande över det.
När Ronaldo väl brast i gråt, grät han kanske för att han grät. Han såg sin mamma och grinade ännu mer.
Kvällen därpå rann tårarna på Österrikes Christopher Baumgartner, men det var helt okej.
Vi journalister och kommentatorer bygger upp människor och puttar sedan omkull dem. Någon möts med förakt, en annan med förståelse. Vi är människor vi också, men det betyder inte att vi alltid är mänskliga.
Jag har nog aldrig sett ett sådant avslaget mästerskap som detta EM. Det kan bero på att jag drabbats av samma likgiltighet, sorg, någonting, över fotbollen av idag. Jag är ingen romantiker, men Simon Banks senaste bok Vem dödade min fotboll? handlar om en förlorad kärlek som också är min.
Men det är inte bara jag som är reserverad. Hela EM uppträder som befinner det sig i ett förvirrat vakuum. Som världen i stort.
VAR-helvetet hjälper till. Domarskandaler tillhör fotbollen. Vad skulle berättelsen om Maradona vara utan Guds hand och den tunisiske domarens egenmäktiga bedömning? Vad vore fotbollshistorien utan Maradonas tårar?
Fotboll är ingen exakt sport som friidrott, där allt kan och måste mätas. Domaren ska helst inte synas, men hur han använder sin visselblåsa bidrar till känslorna kring matchen.
I dag har en fotbollsdomare degraderats till något slags tufflig mellanchef. Det är inte han som bestämmer, men det är han som meddelar besluten. Med VAR har fotbollen instrumentaliserats och blivit toppstyrd av en anonym bolagsstyrelse, som gömmer sig på annan ort. Som snart vilken arbetsplats som helst.
I fotbolls-VM i Japan och Sydkorea 2002 var det en dåre som delade ut röda och gula kort som vore det konfetti. Det var en minnesvärd match. Ett galet VM. Kanske var han mutad, det sägs att många nog var det. Kanske hade han en dålig dag på jobbet.
Det tillhör sporten.
Alla dåliga domarinsatser har min sympati. Fram tills VAR-diktatoriet har de utbuade visselblåsarna skänkt en tröst åt alla som någon gång gått hem från jobbet med en utskällning rungande i öronen. Man är inte ensam.
Domarens tårar har vi ännu inte sett.