Joe kallades ”god samhällsmedborgare” – åklagaren vill fängsla honom
Joe Koutani heter en man som visat exceptionellt mod och medborgaranda.
Han gick emot det kriminella nätverket i Navestad i Norrköping, berättade för polisen att gangstrarna tvingat honom att förvara två pistoler och sprängämnen i sitt källarförråd. Annars skulle det gå hans familj illa.
Belöningen för medborgarandan är ett sönderslaget liv. Joe och hans fru och elvaåriga dotter hålls gömda av polisens personskydd på hemlig ort. De kan aldrig återvända till sitt hem i Norrköping. De ska för alltid hålla sig borta från Östergötland. Deras möbler är magasinerade. Joe försöker sälja dem: familjen lever ytterst knapert på socialbidrag medan andra avgör dess framtid.
– Jag lever som en råtta, säger Joe Koutani när jag talar med honom på telefon.
Han är trött, rädd, förvirrad.
I två år bistod han polisen med tips om kriminella aktiviteter i Navestad. Han gav sin kontakt inom polisen tips via sms. Om svart lägenhetsuthyrning, en knarkgömma, att gänget sammanträdde på hans kafé.
När han berättade att han själv tvingades förvara vapen – greps han.
I fyra månader och två veckor satt han isolerad i häktet. Åklagare Ellen Gyberg Ek åtalade honom för grovt vapenbrott och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor.
När fallet äntligen kom upp i tingsrätten ogillade rådmannen Fredrik Lenter åtalet i dess helhet.
”Annat har inte framkommit än att Joe Koutani är en god samhällsmedborgare utan avsikter att begå brott för egen del. Tvärtom har framkommit att han bidragit till att stävja brottsligheten i Navestadsområdet…”
Så står det i domen.
Han släpptes fri och fick omedelbart polisskydd med sin familj.
Nu har kammaråklagare Ellen Gyberg Ek överklagat. Hon vill att hovrätten ska döma Joe Koutani för samma åtalspunkter som han friades för i tingsrätten.
– Jag som yrkesperson har att förhålla mig till de lagar och regler som finns, säger Ellen Gyberg Ek när jag talar med henne.
Samtidigt befinner sig Joe Koutani, hans fru och elvaåriga dotter teoretiskt i frihet men i praktiken isolerade. De kan inte arbeta, dottern kan inte gå i skola.
– Jag har aldrig haft ens en betalningsanmärkning, säger han. Nu får jag brev från kronofogden för att jag inte kunde sköta ekonomin när jag var häktad.
Han sover inte på nätterna. Han slumrar in och vaknar i ångest: i sömnen befinner han sig fortfarande i häktescellen.
Han drömmer om dem som hotade honom och som han nu gömmer sig från. Han vaknar och gråter.
– Jag gråter när jag kramar min dotter. Hon säger, pappa, vi hade allt, nu har vi ingenting. Min fru läser med henne på dagarna så att hon inte ska förlora hela det här skolåret.
Joe kom till Sverige 2007 som arbetskraftsinvandrare från Libanon. Han är konditor, specialist på franska bakelser. I hela sitt liv har han arbetat.
– Nu sitter jag inne hela dagarna. Kollar på tv. Läser Bibeln. Jag tänker att jag har förstört min dotters liv. Jag ville bara skydda henne. Gjorde jag fel? Borde jag ha hjälpt de kriminella?
Bibeln?
– Jag är troende. Man måste välja mellan den ljusa och mörka sidan. Jag vill inte leva i mörker. De kriminella nätverken låter inte folk leva som de vill. Jag ville inte att de kriminella skulle kontrollera mig.
Rädsla korrumperar och fräter sönder ett samhälle.
Våld är det effektivaste medlet för att sprida rädsla.
Här är tre exempel från min erfarenhet:
En kvinna blir påkörd av en smitare. Hinner ta numret på bilen men törs inte polisanmäla. Hon fruktar att gärningspersonen tillhör ett gäng.
En flicka vågar inte prata om gängen på skolan, inte ens när hennes mamma försäkrar att reportern är en vän, några namn kommer inte att nämnas och inte skolan. Nej, jag vet inget, säger flickan.
En mycket framstående medborgare törs inte tala om en avlägsen släktings erfarenhet av gängvåld. Hen fruktar att oavsiktligt kränka någon. Ett felaktigt ord medför livsfara.
Ser inget, hör inget, säger inget – så bryts samhället sönder.
I rädslans monarki träder en konditor fram och gör det rätta, det som politiker och polis ständigt uppmanar medborgarna: berätta! vittna! tig inte.
Och åklagaren ser som sin uppgift att få in honom i fängelse.
Kanske är det ett symtom på ett land som länge levde i största harmoni och som ännu inte lärt sig prioritera. Ett tidigare så välorganiserat land där ämbetsmän inte kan improvisera eller skilja på viktigt och oviktigt.
Någon annan förklaring kan jag inte finna till att åklagare Gyberg Ek anser det angeläget att få in den fredlige sockerbagaren Joe i ett överfullt fängelse medan kulorna viner och bomberna exploderar.
– Jag är stolt över att jag vände mig till polisen. Jag uppmanar alla – hjälp polisen, säger Joe Koutani.
En stund efter vårt samtal skickar han mig sitt favoritstycke i Bibeln:
”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er”.
Matteus 5, verserna 43-44.