Fortbollsföräldrar – rena huliganer
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En mamma bryter ihop efter en avblåsning i en fotbollsturnering för tioåringar och börjar gallskrika på domaren. Hotfull stämning uppstår mellan två föräldragrupper efter en träningsmatch, två pappor ryker ihop och börjar slåss.
Det har pratats mycket om att fotbollsklubbar elitsatsar på barn och att kidsen utsätts för hård press men frågan är hur stor skuld föräldrarna har i det hela.
En undersökning gjord av professor Göran Patriksson vid Göteborgs universitet visar att vart femte idrottande barn mellan åtta och tolv år känner negativ press från sina föräldrar. Värst är det för pojkar mellan elva och tolv år.
Jo, jag vet. Det är lätt att dras med, man vill ju så väl och fotboll är passion men ibland blir det hela riktigt parodiskt.
För barnen måste ju uppföra sig, det råder nolltolerans på plan och minsta lilla svordom straffas med gult kort. Då kan knappast föräldrarna, förebilderna och uppfostrarna, stå och huligana sig bredvid planen.
Svenska Fotbollförbundet har nyligen gett ut boken ”Vett och etikett för idrottsföräldrar” och det är sannerligen en nyttig läsning för oss alla som stått och muttrat när ätteläggen gjort ett misstag på plan. För ungarna är idrott glädje och det gäller att de får behålla den känslan, annars kommer de att tröttna.
–?Utan att egentligen mena det är det vi föräldrar som för in allvaret i barn-idrotten, säger Titti Werner, en av författarna, i en intervju i tidningen Våra barn.
Några av råden är att inte älta misstag, att vara positiv och stödjande och att inte se barnidrotten som en investering och ett projekt som ska ge resultat.
–?Det är vår uppgift som föräldrar att lära barnen att hantera både motgångar och medgångar, utan ursäkter eller bortförklaringar, säger Annelie Wikman, den andra författaren till boken.
Och osökt börjar man tänka på dem som skäller ut sina barn eller domaren efter en match. Vilka signaler ger en sådan förälder? Hur kul tycker tränarna – som lägger ned ett jättejobb på sin fritid – det är att behöva hantera rabiata vuxna?
Nej, det viktiga är att kidsen trivs och har kul, oavsett vilket lag de spelar i.
Och även om inte alla håller med mig i dessa VM-tider så är fotboll ett spel, inte en kamp på liv och död. Därför borde vi kanske alla skruva ned förväntningarna, både på stora och små spelare.