Kärnkraften – svensk politiks surdeg
Ibland döljer sig stora nyheter där man minst kan ana dem.
Att regeringen planerar för nybyggd kärnkraft i en trist långtidsprognos är politisk dynamit.
Kärnkraft är en av svensk politiks verkliga surdegar. Folkomröstningen 1980 skulle lösa problemet åt de djupt splittrade riksdagspartierna men gjorde i själva verket allting ännu krångligare.
Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att all kärnkraft skulle vara avvecklad till 2010. Det är två år sedan och fortfarande produceras omkring 40 procent av all svensk el i de tio kvarvarande kärnkraftsreaktorerna.
Diverse riksdagsbeslut de senaste 32 åren har steg för steg fjärmat sig från att kärnkraften ska bort vid ett särskilt datum.
Tvärtom är det sedan 2009 gällande beslutet att de nuvarande ägarna till de tre kärnkraftverken, med sammanlagt tio reaktorer, kan få bygga nya kärnkraftverk. Förutsättningen är att byggnationen görs på samma ställe som kraftverken finns i dag och att det inte kostar en krona i statliga subventioner.
Olofssons smarta plan
Dåvarande centerledaren Maud Olofsson var glittrande glad efter överenskommelsen (som gjordes mellan de fyra borgerliga partierna). På pappret övergav Centern sitt gamla, framgångsrika, kärnkraftsmotstånd. Men i verkligheten, tänkte Olofsson illistigt, skulle inget kraftbolag ha råd att bygga nytt på samma tomt som de nuvarande kraftverken om de inte fick statliga stödpengar.
Då verkade det som en ganska smart plan. Överraskande smart, faktiskt. Centern stoppade inte de andra borgerliga partiernas kärnkraftsambitioner. Men krävde så hårda villkor att ingen skulle ha råd. Familjefrid, trodde man.
Men det är redan vara historia. I somras ansökte statliga Vattenfall om att få bygga en eller två ersättningsreaktorer. Syftet med ansökan var att reda ut villkoren för ny kärnkraft. Svaret kommer att dröja åtminstone fem år, så komplicerat är det.
Och nu visar det sig att inte ens regeringen själva, där Centern är en bärande del, tror på en framtid utan ny kärnkraft.
Ny svekdebatt?
I den dödstråkiga framtidsprognosen ”Färdplan 2050”, om Sveriges framtida energiförsörjning, fick Naturvårdsverket inte ens utreda en framtid utan kärnkraft. Om 38 år ska Sverige ha ungefär lika mycket kärnkraftsel som i dag. Det förutsätter nybyggnation som ingen har en aning om ifall elbolagen har råd med. Halleluja.
Det kan betraktas som oansvarigt att begränsa framtidsbilden på det sättet. Det kan också vara politiskt farligt.
Centerpartiets väljare, för 30 år sedan 25 procent av väljarkåren, är emot kärnkraft. Nu vägrar miljöministern (C) att ens utreda hur Sverige skulle se ut utan ”atomkraft, nej tack”.
Det bäddar för en ny svekdebatt. Och ett fantastiskt bra utgångsläge för Miljöpartiet att attackera den regering som så gärna vill samarbeta med dem.
Surdegen ältas vidare. Det enda man kan vara riktigt säger på att alla partier säger att de vill avveckla. Medan de i själva verket gör mycket, mycket litet för att målet ska förverkligas.